Att hitta ett nytt hem

En studie gjord av Göteborgs universitet visar att utrikesfödda barn mobbas oftare än andra barn i samma ålder. Det gör att barn som har invandrat till Sverige ofta känner sig ensamma och utanför bland svenskfödda. Sverige är ett mångkulturellt land och här bor människor från flera olika länder, trots detta känner sig inte alla välkomna i det svenska samhället. Hur kommer det sig och hur kan det vara att bo här om du är tjej med utländsk bakgrund? 

Zeyneb kom till Sverige när hon var 10 år. Idag är hon 17 år, är svensk medborgare och går på gymnasiet. På många sätt är hon som vilken ungdom som helst. Hennes gröna ögon visar hennes lust till livet och hennes färgglada kläder speglar hennes härliga och spralliga personlighet. Hennes dröm är att få fortsätta plugga i Sydkorea. Zeyneb berättar att hon trivs i Sverige. Här får hon studera, hon har tak över huvudet och kan få rätt sjukvård om hon skulle behöva det. Trots det händer det att hon ångrar att de flydde till Sverige
– När vi inte blir väl bemötta eller när vissa säger att vi endast kommit hit för att utnyttja det svenska systemet så kan jag ångra att vi kom till Sverige. De vet ju inte att vi var tvungna att fly. Att vi inte hade något val. Vi har inte kommit hit för nöjes skull.

”Jag valde inte att födas i ett land där det pågår ett krig”

Zeyneb berättar att alla inte känner sig helt välkomna då många som har flyttat till Sverige från ett annat land ofta blir utsatta för trakasserier. Det kan vara på grund av hur de pratar, deras religion, deras klädstil eller för hur de ser ut.- Jag kan känna det genom att andra tittar konstigt på mig, inte kommer nära mig. Att de verkar känner sig otrygga bredvid mig eller så struntar de i mig när jag pratar med dom. Hon har många gånger fått höra saker som ”jävla invandrare” när hon gått förbi andra eller när hon talat svenska.
– Ibland skrattar de åt min uttal och de retar mig för saker som jag inte har kunnat bestämma själv. Jag valde inte att födas i ett land där det pågår ett krig, jag valde inte mitt utseende, mina föräldrar eller mitt modersmål. Jag valde inte att fly.

– Jag blir ledsen när de säger att vi är kriminella, när de drar alla över samma kam. Bara för att vissa är terrorister innebär det inte att alla är det. Det är inte rätt, säger hon irriterat. Jag vill stå emot dem men så tänker jag att det är deras land och att vi är främlingar här. Samtidigt som jag går sönder inombords känner jag att jag måste visa upp ett glatt yttre för att motbevisa de som har fördomar. Att dom har missförstått mig och att jag inte är kriminell.

”När jag jämför min frihet med utlandsfödda killar så är den inte densamma”

 

– Vi bor i ett jämställt land, där kvinnor och män är lika mycket värda. Jag har fått en frihet i Sverige som är guld värd för mig och jag vill verkligen använda den, men när jag jämför min frihet med utlandsfödda killar så är den inte densamma. Tjejer som jag har mycket svårare att komma in i samhället eftersom att andra har lättare för att döma oss på grund av vår klädstil. Att bära sjal kan många gånger vara ett hinder för oss i Sverige och vi har till exempel svårare att få jobb jämfört med killar och det är väldigt tråkigt.

Med sorg i ögonen berättar Zeyneb att hon ibland saknar sitt hemland. Hon saknar vissa maträtter, sina vänner och sin pappas grav som hon brukade besöka. Zeyneb hoppas att vårt kära Sverige öppnar sig ännu mer eftersom att landet är känt för sin solidaritet. Känt för att ge plats och samma möjligheter till alla oberoende av var en kommer ifrån. ”Vi är alla människor och består av samma element och det är kärlek” avslutar Zeyneb.

Foto: Sara Sediqi