INTERVJU. Vi har träffat Iman Talabani på en pizzeria på Kungsholmen. Iman slog igenom som poet som 17-åring och har idag över fem miljoner visningar på sin Youtube-kanal. Hon är också manusskribent, regissör och skådespelerska. Senast syntes hon i serierna Streams och Skav, som visas på SVT play.
Jag har olika förebilder när det kommer till olika saker. Jag har alltid gillat Tupac för sättet han uttrycker sig och för mig var han inte bara en rappare. Han var en ikon, en legend och en idol. Det var så mycket mer än bara musik, han pratade om saker som ingen pratade om då. Fett poetisk, fett snygg också. Jag älskade också Lil’ Kim, för att hon slog igenom innan det var okej för tjejer att ta så mycket plats som hon gjorde. Hon är bara fett cool och kaxig och hon är en riktig fashionista.
Jag har också sett upp mycket till min pappa, för att han har varit egenföretagare sen jag var liten och har alltid fått det att funka. Jag har sett hans utveckling från ingenting till att han har lyckats med mycket.
Ja! Väldigt mycket när det kommer till mina småsyskon. Ju äldre jag blir, desto mer har jag sett hur mina val påverkar dem, hur de ser upp till mig. Jag ser glimtar av mig själv i dem. När jag blev offentlig så är det många som har kommit fram till mig och sagt “ey du är som min storasyster, du är en förebild” och hit och dit. Jag hör hur de pratar och resonerar och jag kan se hur jag har påverkat andra.
Jag har växt upp i en miljö där människor är väldigt måna om vad andra tycker. “Vad ska de säga, vad ska de tycka, kolla dens dotter, kolla dens son”. Det gjorde att jag till slut blev såhär “vet du vad, fuck you, jag skiter i vad du säger”, för man pallar inte trycket till slut.
Jag har blivit fett obrydd och det är därför jag inte går under när jag får hatkommentarer. “Habibi, vet ni vad jag fick höra av mina föräldrar hela livet?” Man lär sig inte det i skolan. Därför är jag tacksam.
Så ja, det har påverkat mig hundra procent. Men jag har också kommit till en punkt där jag började ifrågasätta hur mycket av mig som verkligen är jag, och vad som bara har varit från miljön runt omkring mig. Jag kom fram till att det är en blandning. Det är mycket som bara är Farsta och det är mycket som bara är jag, men man blir väldigt påverkad av sin miljö. En grej som jag har lärt mig från Farsta är att inte låta någon trampa på dig. Det gjorde så att när jag var i den miljön var jag mycket mer lättriggad. Nu så är jag inte så längre och jag insåg att det här är inte Iman – det är Farsta.
Hundra procent. För som sagt, jag behövde vara på ett visst sätt. Jag kunde inte gå runt och visa mig svag. I våra kulturer finns det inte alltid plats för att sitta och gråta. Jag har småsyskon som jag måste ta hand om och det är inte som att jag kan springa in i min pappas famn och gråta, det finns inte. Jag kan inte heller göra det ute för att folk kommer reta mig eller tro jag är “weak”. Jag skrev inte poesin för att jag tyckte det var roligt eller så. Jag skrev poesin för att jag var lack och jag behövde få ut mina känslor. Jag var ledsen, jag var rädd, så jag skrev av mig och sen blev det en konstform. Jag visste inte ens att det var poesi jag skrev utan för mig är det bara att jag behöver uttrycka mina känslor. Jag rimmade automatiskt för att jag lyssnade mycket på rap, det var som att jag skrev en dagbok men att jag rimmade lite.
Jag har delvis velat att kvinnor ska kunnat känna att de inte är ensamma och att de inte behöver skämmas. Men mitt största syfte har egentligen varit att ifrågasätta grabbar. För mig, mitt sätt att arbeta när det kommer till allt, är att attackera förtryckaren snarare än att trösta den förtryckta. Så har jag varit i alla mina relationer och det är något jag försöker träna på. Jag är inte så duktig på att trösta dig när du är ledsen men jag kommer slå sönder den som gjorde dig ledsen. Det är så med min poesi också. Jag kommer inte hålla på och säga “tjejer, tro på er själva, älska er själva” jag är inte lika bra på det. Syftet var mest att köra över grabbar.
Bygg aldrig din framtid, säkerhet eller trygghet på något annat än din egen förmåga och din egen kompetens. Yäni, förlita dig aldrig på någon eller något.
Om du är en kurdisk kvinna som bor i en jobbig familj och du vill flytta, gå inte och gift dig för att flytta hemifrån. Härda ut och flytta själv. Om du är en kvinna som har ekonomiska problem, gå inte och var med en shuno bara för att han har pengar. Skaffa dina egna pengar, sen skaffa din shuno. Se till att vara självständig och att du aldrig är i behov av någon och speciellt inte en man.
Jag bryr mig inte, det spelar ingen roll, ni behöver inte minnas mig. Jag vill bara veta att jag gjort världen till en bättre plats. Om jag fick välja mellan att nån minns mig som den där superstjärnan, men världen är densamma eller att ingen minns mig men jag gjorde livet lite enklare för kvinnor runt om i världen. Wallah, jag väljer den andra. Habibi, jag kommer ändå vara i graven och ha andra problem.
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo sommaren 2022.
Foto: Hilina Mesele Firdu
