Jakten på tillväxt för oss mot utrotningens rand
Klimat

Jakten på tillväxt för oss mot utrotningens rand

Det sägs att den ekonomiska tillväxten kan säkras, bara den görs grön — men är det verkligen rimligt? Hur löser vi klimatkrisen - med koldioxidammsugare och andra innovationer, eller genom att helt enkelt sakta ned? Den ekonomiska antropologen Jason Hickel har skrivit fram nedväxtens moraliska manifest under pandemin i boken “Less is More”. 

I media talas det mest om 1-2 graders global uppvärmning på sikt, men alldeles för lite emfas tycks ligga på att vi är på väg mot 3-4 graders uppvärmning, enligt nuvarande beräkningar. Som Björn Wiman skrev i DN, har klimat- och vetenskapsförnekarna på ett sätt rätt: forskarna har feltolkat tempot och intensiteten i vilken världens uppvärmning sker. Däremot har forskarna inte varit för alarmistiska, utan de har varit för milda i sina scenarioanalyser. De extrema och allt mer förödande väderfenomen vi skådat på norra halvklotet bekräftades enhälligt i den mest omfattande klimatrapporten som någonsin släppts.

Hundratals forskare från hela världen som tagit fram IPCC-rapporten har fastställt att det utan tvekan är människans utsläpp som rubbat stabiliteten. Vissa skeptiker hävdar att forskarna försöker skrapa fram bevis för en slumpartad uppvärmning eller att informationen är vinklad, men forskarna förmedlar bara tabeller och mätningar från sitt dagliga arbete i vetenskapens tjänst. Att bevisa klimatförändringarna är inte ett eftersträvansvärt mål, utan blir ett naturligt påfallande matematiskt resultat när man som biolog vittnar om en artdöd i ultrarapid eller som glaciolog möter krympande bergstoppar. Rimligtvis kallar forskarna och FN då vårt läge för “kod röd”.

Antropologen Jason Hickel menar, med forskningen som utgångspunkt — att denna klimatkris  främst beror på att vår kvarvarande koldioxidbudget helt enkelt inte är förenlig med kraven på evig ekonomisk tillväxt. I virrvarret av koldioxiddammsugare och klimattoppmöten landar Hickel i att vår nuvarande klimatstrategi hamnar i en så kallad Jevons paradox, där omättlig konsumtion och utvinning av råmaterial äter upp eventuella förmåner från lovande uppfinningar eller effektivare energisystem. Även om vi ställer om till “grön energi” (vilket är en nödvändighet), kan den omställningen inte grunda sig i system där människor eller hela stadskvarter i bästa fall behöver flytta på sig och hem lyftas bort för t.ex. den lokala gruvverksamheten, likt läget i Kiruna.

Vi lånar mer än någonsin förr, och efter att kapitalismens sida “vann” det kalla kriget, har krediter och aktier praktiskt taget hört till trosbekännelsen. I Less is More skildrar Hickel hur det moderna finanssamhällets bild av banker som en trygg vagga är den potentiellt största bluffen, genom att belysa hur den moderna medelklassens “flexibla” och urbana flärd kan härledas till lån och krediter men också hur aktiespekulation och ekonomiska bubblor ständigt för in oss i kris och besparingskrav. Vårt ekonomiska system flyttar med andra ord på människor, justerar och trollar fram fenomen för att behålla sitt förtroende.

Sällan talas det om det osynliga slaveriet som förekommit i tillväxtkapitalismens historia. Ser vi till våra samhällens guldålder, bärs den numera inte upp av mänskligt slaveri, som det gjorde i antikens Rom eller på amerikanska bomullsfält. Idag flyter istället miljontals liter olja i raffinaderier och smörjer industrimaskinernas kugghjul där den mänskliga handen inte längre behövs — motsvarande en massiv mänsklig arbetsinsats om man räknar i energi.

Däremot skulle man kunna hävda att fler människor istället tagits gisslan av en kreditsponsrad livsstil med världens 100 största företag som står för 71% av koldioxidutsläppen på tronen — vilket nu spär på ekologins systematiska kollaps. Detta är inte så konstigt enligt Hickel, då tillväxtkapitalismen sätter oss människor i en komplicerad beroendeställning där välfärden blir allt mer svåråtkomlig och inge en “falsk brist”; på bostadsmarknaden, genom massiva studielån och i sjukvårdssektorn som går på knäna när ett sjukhus förväntas prestera som ett aktiebolag. Listan kan göras lång.

Vad kan vi då vänta oss om vi fortsätter i denna riktning? Enligt bokens och vetenskapens beräkningar, lär vi se runt en miljard klimatflyktingar innan århundradets slut och en global skördeminskning på över 30 procent. Att facit verkar vara mindre bekvämt och mer radikalt än vad vi annars skulle underkasta oss är ett surt äpple att bita i — men ett val som inte är förhandlingsbart om vi som art vill ha en jord att leva på. Rimligtvis blir det en överväldigande insikt för de flesta när man hör att att det är människans decennium att rädda jorden. En annan förklaring till det skarpa läget är att det i decennier lagts miljardtals kronor och lobbats för missvisande fakta av fossila bolag, som känt till “växthuseffekten” internt sedan sjuttiotalet. När klimatdebatten dessutom möts på internet, stångas alla ideologiska parter mot varandra på samma offentliga spelplan, och sår man tvivel är det lättare att skingra människor. Divide and conquer som man säger på engelska.

De flesta av oss ser nog rött när vi hör ordet “nedväxt” eller drabbas av en olustig känsla när vi ifrågasätter tillväxt som norm. Kommer vår ekonomi och våra samhällen verkligen hålla utan den? Den goda nyheten är att det finns empiriska exempel på länder utan vidare tillväxt som klarat sig rätt bra, exempelvis Japan. Somliga forskare menar att det saknas belägg för att tillväxt och välstånd ens skulle vara långsiktigt sammankopplade. Dessutom är det så att västerländska länders tillväxt bromsar in.

Den systematiska tillväxten, tillväxtimperativet  — tvånget att ständigt öka, expandera och gå med vinst, har ingen moral. Det letar efter ett överskott att utvinna oavsett resursens ursprung. Vare sig det är genom omänskligt slit eller massavskogning. Där människan har förmågan att säga ifrån, exempelvis genom strejker och förhandla sig till framsteg eller välfärd — kan naturen inte hejda den beroendeframkallande tillväxtens destruktiva sidor. 

Godtyckligt “reglerad” eller tämjd tillväxt (grön kapitalism) tycks vara allt mindre aktuell när vi återkommande stjälps in i kriser så fort tillväxten släpps ur sin bur. Se hur långsiktigt drabbad kultur- och servicesektorn blivit i pandemins spår. Så fort vinsten inte kan klättra uppåt oavbrutet drabbas egenföretagare m.fl skuldbeläggs de med stränga besparingskrav eller hotas av konkurs. Nu har vissa parlamentariska ledamöter i högerblocket till och med börjat ifrågasätta BNP och allt vad grön tillväxt innebär.

Vad Hickel istället menar, är att vi ska rikta vår uppmärksamhet i det som ryms i kärnan av den mänskliga lyckan och vårt välstånd. Han menar att den ligger i det “radikala överflöd” som uppstår när tillåter oss att skala ner. Vi får mer tid till sånt som faktiskt gör oss lyckliga och får oss att må bra. Mer tid till vänner och familj. Mer tid till självförverkligande, mer tid till att förbättra vår närmiljö och en bättre livskvalitet i våra grannskap — detta väger statistiskt tyngre än pengamässig rikedom. Dessutom råder det inga matematiska tvivel kring att hushålla och bevara de resurser som faktiskt finns istället för att jaga nya bortom sin kalkyl som det enda hållbara.

Lägesbilden nu, är att vi har fastnat med handen i den honungsburk vi kallar för ekonomisk tillväxt. Den kommer göra oss ytterst ångerfulla om vi inte drar i nödbromsen nu (ett  privilegium som fortfarande är möjligt). Det är på tiden, för det enda som växer utan att sluta, är tumörer, menar Hickel. Ett träd växer inte i all oändlighet, men det producerar ändå frukt. Kanske är det dags att vi programmerar om den tillväxtbundna ekonomin i samma riktning? Människans begär och resursbruk må ha lånat till sig fyra jordklot fastän vi har bara en snurrande planet, men nu står naturens krafter här vid vår tröskel — och kräver räntan. 

Jana Paegle
Jana Paegle

Relaterade produktioner

Så räddar vi klimatet, enligt ungdomspolitikerna

DEL 3 AV 3. Några av de viktigaste samhällsfrågorna för unga är brottsbekämpning, jämställdhet och klimat. I en serie på tre delar har unga korrespondenten Laura ställt samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund mot väggen: Vad är er plan? Sista delen handlar om klimatet.

När klimatfrågan hamnar i skymundan

Svensk politik har på sistone främst handlat om integration, trygghet, nationens säkerhet och hur man ska få bukt med unga kriminella. Självklart viktiga politiska frågor, men vad hände klimatfrågan? Korrespondenten Lissett diskuterar saken med två unga klimataktivister i Sundsvall.

Klimatmedvetna unga ointresserade av natur?

KRÖNIKA. Även om unga kanske har bäst koll på klimatfrågan, finns det inget som pekar på att ungas intresse för naturen är särskilt stort. Korrespondenten Elina Wahlund är kritisk till vår samtids naturlösa klimatdebatt.

Rymdvarelser eller växter? Invasiva arter här för att stanna

Invasiva arter. Är det farliga rymdvarelser vi pratar om? Man skulle kunna tro det, men tanke på hur mycket skada de ställer till med. Korrespondenten Elina har tagit reda på vilka växter vi ska sky som pesten, som till exempel lupiner.

Kalhyggen, urfolksrättigheter och drastiska åtgärder

Radio Totalnormal sänder intervjuer och tal från klimatkonferansen Stockholm +50. Vi hör från aktivister som bland annat lyfter kalhuggning som utsläppsbov, urfolksrättigheter och de åtgärder som krävs för att rädda planeten. Foto: Unsplash/Marcus Spiske

Hur mår vi av våra sociala medier?
Media

Hur mår vi av våra sociala medier?


Det är lätt att fastna i scrollandet på sociala medier. Men är det ett problem? Ja, enligt forskare och ungdomar som unga korrespondenten Dejana Saric har pratat med. Men det
Media
Visa nyheter
Sarah: “Ni som har vingar, berätta om kvinnors kamp för andra”
Samhälle

Sarah: “Ni som har vingar, berätta om kvinnors kamp för andra”


KRÖNIKA. 22-åriga iranskan Mahsa Amini greps av moralpolis för att ha burit sin slöja på fel sätt. Hennes död har utlöst massiva protester runt om i Iran. “Kvinnors kamp i
Samhälle
Visa nyheter
Varför dyker Andrew Tate upp just nu?
Samhälle

Varför dyker Andrew Tate upp just nu?


KRÖNIKA. Unga killar tycker att jämställdheten har gått för långt samtidigt som misogyna mansgurus vinner mark på sociala medier. Unga korrespondenten Jenny Grahn kliar sig i huvudet och undrar om
Samhälle
Visa nyheter