KRÖNIKA. En hund kan föra en hel familj samman. Men varför är alla så rädda för min? Tinda Lenngren skriver om när amstaffen Curry klev in i hennes liv. Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo sommaren 2023.
Tja, allas berättelse börjar någonstans. Här börjar min.
Jag har velat ha en hund sedan jag var liten. Vi har flera hundar i släkten, men vår familj har aldrig haft en egen.
Min familj är inte perfekt, men vems familj är det egentligen? Min bror har under en längre tid kämpat med psykisk ohälsa.
Mamma hittade en artikel om hur hundar kan vara ett stort stöd. Att de kan hjälpa människor komma ur till exempel en depression. När vi visade artikeln för pappa så gick han med på att köpa en hund.
Några dagar senare bokade mamma en träff med uppfödaren. Jag, mamma och min bror åkte i sex timmar ner till Skåne för att träffa valpen.
Enligt annonsen skulle valpen vara en Brazilian Terrier. Väl framme möts vi av flera hundar i olika storlekar. En liten valp kom fram. Den gosade med oss alla tre. Valpen valde oss. Den var riktigt söt.
Det kändes bara rätt. Men när vi skulle betala för honom så stod det, till vår förvåning, på papperet: American Staffordshire Terrier.
Mamma visade annonsen för uppfödaren, som sa att bilden med rasnamnet på något sätt hade blandats ihop med en gammal annons från deras tidigare kull på just Brazilian Terrier. Dock stämde texten i annonsen, alltså att Amstaff-valpen var till salu.
Jag, min bror och min mamma stod en stund och diskuterade. Vi som familj hade kommit överens om att vi skulle köpa valpen i annonsen. Men den här kändes faktiskt menad för oss. På väg hem med vår lilla bebis ringer vi pappa och säger: “det bidde en lite större hund”.
Han heter Curry.
”Det som botade hennes hundrädsla var att hon fick lära känna Curry lite i taget.”
Curry växte väldigt fort. Helt plötsligt vägde han nästan hälften av min vikt. Då började jag märka att människor försökte undvika oss eller hålla flera meters avstånd, för att han såg “läskig” ut. De menade att han var “farlig som en sån där kamphund”, när han egentligen är världens sötaste och inte gör en fluga förnär.
Jag minns en promenad där vi gick omkring i området. På långt håll fick jag syn på en ägare med en liten hund. Ägaren ser mig och fortsätter att gå, men så fort hon ser min hund så vänder hon fort och sprintar iväg. Det gjorde mig arg, eftersom det hände sekunden efter hon såg min hund.
Ibland kan jag förstå att vissa hundar kan upplevas som läskiga om man är hundrädd. När jag går med min hund inne i stan blir han ofta lite ivrig av alla dofter och intryck, och vill nosa på allt och alla. Då kan jag sätta på honom en nossele, som gör det lättare för mig att styra honom bland mycket folk. Många frågar då: “bits han?” eller “Är han farlig?” Jag får ofta förklara att en nossele inte betyder att en hund är farlig, utan att de används som hjälpmedel.
Jag tror att folks negativa reaktioner sker på grund av riktig hundrädsla. Dock har jag mött flera ungdomar, främst killar, som spelar rädda. De kanske låtsas bli bitna, skrattar och springer iväg. Sättet de gör det på upplevs som okunskap kring hundar, och det spär på ryktena om så kallade kamphundar.
Jag känner min hund. Han älskar människor och hundkompisar, och jag vet att han aldrig medvetet skulle skada någon. Han är världens goaste individ. Allt han vill ha är kärlek.
För att förstå mer om hur det egentligen är att vara hundrädd frågade jag min bästa vän. I början var hon också rädd för Curry. Hon säger att det var storleken som skrämde henne, och att hennes mamma hade lärt henne att vara försiktig med stora hundar. Hon var rädd för att vara ensam i ett rum med Curry. Men hon blev lugnare eftersom att hon litade på mig, ägaren, och visste att jag aldrig skulle låta något hända henne.
Idag älskar hon Curry. Hon menar att han har lärt henne att slappna av, även med andra hundar. Min vän säger att det som botade hennes hundrädsla var att hon fick lära känna Curry lite i taget.
Är du hundrädd? Vad tycker du att hundägare skulle kunna göra för att just du ska bli mindre rädd?
Tänk efter, och kom ihåg att berätta det för hundägare du träffar. Anta inte att alla är farliga. Oftast är de världens gulligaste varelser. De är bara något missförstådda.
