Slutdebatten – Ett Sverige för alla eller inte

Jag sitter hopsjunken på soffan. Slutdebatten är igång och jag ser hur spänningen stiger bland politikerna. Det börjar harmlöst och de talar om sjukvård, däremot briserar det när ämnet plötsligt handlar om integration. Illmariga politiker säger bland annat att Sverige inte är ett rasistiskt land, blinda över det faktum att rasismen sitter inmurad i våra strukturer och att det lever och gror i vårt vardagsliv. Det sägs att misslyckad integration såväl som arbetslöshet beror på att vissa människor inte passar in i Sverige då de inte är svenskar, detta genom att negligera bevekelsegrunder såsom utanförskap, segregation, främlingsfientlighet och brist på resurser i delar av landet. Alltför många gånger präglas dessa debatter av okunskap och rädsla.

Sveriges ställningstagande kring invandring har varit oroväckande och instabil på sistone. Hör och häpna; det fanns faktiskt en tid där människor från andra sidan världen välkomnades till detta land och övriga Europa för att få möjligheten till att leva ett bra liv. Vissa gånger fick dessa människor rätta till all förödelse och trauma som uppstått till följd av alla krig genom att bidra med arbetskraft och bygga upp samhällen till det de är nu. Numera stängs gränserna och människor som flyr för sina liv skickas tillbaka till förödelse.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur begreppet integration så obekymrat ersatts med ren och skär assimilering. En assimilering som innebär att individen bör avsäga sig sin identitet och kultur, för att kunna anamma sig det svenska. Vem är svensk egentligen och vem är det som bestämmer vad svenskhet är? Slutdebatten blir min bekräftelse på att jag aldrig någonsin kommer kunna kalla mig själv för svensk utan att ifrågasättas.

Det knyter sig i magen när jag tänker på slagordet ’’Sverige ska hålla ihop’’ då jag inte kan låta bli att tänka på hur det krackelerar bakom den hemska sanningen av ett land som splittras. Jag ser nazister öppet marschera på gatorna, med polistillstånd. Jag ser våldet som eskalerar, oron som sprider sig. Jag ser bara inte, det känns i hela kroppen. Det är många fler än jag som känner denna disharmoni. Vi bevittnar den rådande samhällsutvecklingen och det infekterade politiska klimatet. Vi ser hur politiker uttrycker sig rasistiskt utan att någon vågar säga emot, förens ena vacklande slår näven i bordet.

Vilket Sverige vill du vakna upp till? Jag vill vakna upp till ett förenat Sverige fritt från tankar som skiljer människor från varandra.

** **********

Mer av Aleyna Kaya

Aleyna om bilden av förorten