Jag vill stanna i Sverige

Telefonen ringde. Jag reste mig från golvet. ”Sara, är det du?”. Mormors tunna, varma röst kittlade i örat. Mormor bor i Kabul, en dagsresa ifrån vår lilla by i bergen. ”Grattis! Nu har vi bortlovat dig ”, sa hon och jag förstod ingenting, samtidigt som jag förstod precis allt.
15 år gammal och nu var det min tur, ändå kom det som en överraskning för mina tankar var någon helt annanstans – hos skolan och kompisar. 
”Det här är bra, Sara! Han är bara elva år äldre. Han är utbildad, känner alla. Du kommer få ett bra liv och framtid”, sa mormor.

En vecka senare kom min blivande man till byn. När han klev in i vårt hus och ställde sig framför mig kände jag ingenting. Varken glädje eller ledsamhet. Flickor i Afghanistan är vana vid att andra bestämmer, och funderar inte över sin framtid för det finns inga valmöjligheter och ingen fri vilja.

Vi förlovade oss och till en början var han trevlig. När vi åt mat med min familj underhöll han dem och var vänlig. Men det märkliga var att så fort han och jag var ensamma pratade han skit om min släkt. Han började även att visa aggressivitet. En gång bar jag en kjol han inte tyckte om, och då rev han sönder den. Det var min favoritkjol. 
”Han har i alla fall inte brutit dina ben, ha tålamod, Sarah”, sa mamma och min moster höll med: ”Lyssna på honom, vill han komma nära dig, kyssa dig, låt honom göra det han vill”.

Vi gifte oss och det blev ett nytt år, 2015, året alla som kunde flydde till Europa. Jag ville också dit, mamma med, och tack vare guldet jag fått genom äktenskapet hade vi råd att betala smugglare. ”I Europa kan du få ett nytt liv, utan din man, du behöver inte leva ett liv som mitt”, sa mamma som hade ett mycket olyckligt äktenskap med pappa. 

En natt smög mamma, syster, bror, pappa, moster och hennes man, två kusiner och jag ut från huset. Smugglarnas bil väntade på oss ute på gatan. Det var släckt i alla hus, djuren sov, allt var tyst när vi hoppade in i bilen. Vi trodde ingen sett oss, men det hade en granne gjort, och i samma stund som vi lämnade byn började ryktet spridas att Sara lämnat sin man. Om jag vetat vilka ödesdigra konsekvenser mitt agerande skulle få hade jag aldrig åkt. 

Smugglarna tog oss genom Afghanistans torra landskap. Lapptäcken av gula och bruna åkrar bredde ut sig så långt jag kunde se, och i fjärran fanns stora, gråa berg med snö på topparna. Till ytan är Afghanistan ett stort land, större än Sverige, men på många ställen är det obeboeligt. Efter två dagars resa nådde vi den iranska gränsen och åkte in i Iran och körde igenom landet med sikte på den turkiska gränsen. En 16 timmars lång bilresa väntade innan vi äntligen nådde fram till Turkiet. Där hade det snöat hela dagen och kvällen. När jag öppnade bildörren sjönk skorna ner i snön.

Vi skulle påbörja en lång och svår vandring över de turkiska bergen, och ville vänta några dagar tills snön smält, men det fanns inte tid till det för vi fick veta att min mans släkt redan var efter oss. Jag fick en mula att rida på, men varje gång den böjde sig ner för att dricka eller vila huvudet, ramlade jag av. Det var omöjligt att hålla balansen! 
Ju högre upp vi kom, desto kallare blev det, och syret tunnades ut och det var jobbigt att andas. Framför mig såg jag bara berg efter berg efter berg, de tog aldrig slut, och jag var orolig att vi inte skulle överleva. Vi var så törstiga.

”Det började snöa och mina kläder blev blöta och iskalla. Med varje snöflinga som föll ner på mig växte hopplösheten och ledsamheten, och till slut rann den över”

När vi hade gått i över tio timmar hörde jag ett gällt motorljud bakom mig. Jag vände mig om och såg två bilar komma farande. Instinktivt slängde jag mig ner från mulan och tog skydd bakom en stor sten. Skottsalvor och skrik studsade mellan bergväggarna medan jag låg i fosterställning med armarna om mitt huvud, med stängda ögon och bad till gud. Sedan blev det tyst, och när jag vågade mig fram såg jag till min stora förskräckelse att gruppen halverats till antalet. Jag såg pappa, bror, kusiner. Men var fanns mamma, syster och moster? Det var sista gången jag såg dem. 

Jag klev upp på mulan igen. Det började snöa och mina kläder blev blöta och iskalla. Med varje snöflinga som föll ner på mig växte hopplösheten och ledsamheten, och till slut rann den över. ”Jag ger upp! Om jag ska dö, ska jag dö nu!” skrek jag rakt ut. Jag stannade mulan och satte mig på en sten. ”Där kan du inte sitta!”, skrek en av smugglarna bryskt och tog ett fast grepp om min arm. Tillsammans med den andra smugglaren släpade han mig fram längst med grusvägen tills jag hade fått tillbaka tillräckligt med energi och livsgnista för att sätta mig på mulan igen. ”Såg du inte att du satte dig vid en död kropp?” frågade smugglaren. Det hade jag inte sett. Lite senare passerade vi ytterligare två som dött av kyla och törst.

Till slut nådde vi Turkiet och där anvisades vi ett läger. Där gick jag runt med en filt om axlarna och letade efter mamma, syster och moster, men de fanns ingenstans. Senare fick jag veta att de skickats tillbaka till Iran och åkt till min morbror som bodde där. Jag var lättad att de var välbehållna men saknaden gjorde ont. 

Efter en vecka i lägret fortsatte vi resan på en buss mot Istanbul. Min lille kusin la sitt huvud i mitt knä och somnade. Jag klappade honom, och hans bruna vackra hår letade sig in mellan mina fingrar. Längre fram i bussen satt pappa och min bror och smugglarna. På ett säte i närheten av dem satt något jag aldrig tidigare sett och min kropp ryckte till av förvåning: en kvinna som visade sitt hår. Hennes svarta hår låg böljande, blankt och tjockt mot axlarna som det mest självklara i världen. Hade hon suttit på en buss i Afghanistan hade männen kastat sig över henne och våldtagit och dödat. Men kvinnan såg inte det minsta rädd ut med sin raka hållning och händerna vilandes i knät. Hon tittade ut genom fönstret med ett belåtet ansiktsuttryck. Jag drog handflatan över min hijab, som för att lugna den, och lova den att jag aldrig skulle ta av den. Jag var trogen min slöja. Islam fanns i mitt hjärta. Jag hade läst alla böcker som gick att läsa och bad fem gånger om dagen. Jag var en mycket god muslim, och fick ofta höra från släkten att de var stolta över mig. Europa skulle aldrig få ta min hijab ifrån mig. 

Resan till Sverige tog två månader.

På väg mot Grekland fick vi nya smugglare och en av dem, en familjefar från Afghanistan, försökte våldta mig flera gånger. Jag klädde mig med flera lager av kläder för att försöka skydda mig, och jag vågade inte duscha under de sju veckor vi tillbringade ihop. Jag var så smutsig, rädd, och hungrig. Det mesta av den lilla maten jag fick fatt på, från vänliga själar som gav oss flyktingar äpplen och mackor på tågstationerna, gav jag till min kusin. Han var så liten, bara sju år, och utan sin mamma. 
Min pappa och bror gjorde inga ansatser att skydda mig från smugglaren – det var som att de inte brydde sig om mig. När vi satt på ett tåg i Kroatien utan värme, iskallt var det i vagnen, och vi skulle sitta där i tolv timmar, hade jag min lilla kusin sovandes vid mig som vanligt när en av smugglarna ropade på mig från vagnen bredvid. Jag reste mig och gick dit, och när jag vände mig om för att titta till min kusin såg jag pappa resa sig ur sitt säte och gick fram till min plats och rotade fram mat ur min väska. Maten som jag sparat åt min kusin. Mat och cigg, det var viktigast för honom.

När vi kom fram till Köpenhamns tågstation delade man ut pizza. Så gott! Smugglarna hade vi äntligen lämnat i Berlin för nu hade vi bara en kort tågsträcka kvar till Sverige, och vi behövde dem inte längre. Väl framme i Malmö inackorderades vi i en stor sovsal med andra flyktingar, och dagen därpå hänvisades vi till en buss som skulle köra oss till Täby centrum utanför Stockholm. Bussresan tog sex timmar och det var första gången på två månader som jag fick en god natts sömn. Jag behövde inte vara rädd längre, inte för smugglarna, inte för min man och hans släktingar. Jag kunde släppa ansvaret för min lille kusin, i alla fall till viss del för jag tänkte att svenska staten skulle hjälpa mig nu.

Jag var så lättad. Jag drömde att jag var på en äng, i en blommig klänning och utsläppt hår, och jag dansade. Det var märkligt för jag hade nästan aldrig dansat i hela mitt liv, men i drömmen var rörelserna där, som jag aldrig gjort annat. 

Lättnaden varade inte i många dagar för jag fick veta att min mans bror hade åkt efter mig mot Sverige. Han var bara två veckor bort och han skrev till mig i chattmeddelanden att han skulle döda båda mig och min syster. Man lämnar inte sin man ostraffat. Jag förstod det. Men vad jag inte hade förstått var att hela min släkt, även min mamma och mina systrar, plötsligt också skulle vända sig emot mig. När jag kom fram till Sverige skrev alla i släkten hatiskt och hotfullt till mig. Jag förstod inte varför mamma blivit som förbytt, men det hade nog att göra med att hon också var rädd för sin och min systers säkerhet. Jag fick veta att mitt agerande inte bara hade vanärat min närmsta familj utan hela släkten. Ingen man skulle någonsin gifta sig med döttrarna i vår släkt, för i deras kroppar rann samma blod som mitt. Jag hade förstört framtiden för alla ogifta kvinnliga släktingar. Min släkt gjorde det klart för mig att om min man och hans släkt inte lyckas mörda mig kommer de att försöka för att återupprätta sin heder. Jag som alltid varit duktiga Sara, troende, vänlig och omtänksam, uppskattad av alla, var nu paria. Jag fick enorma skuldkänslor och det kändes inte längre värt att leva. En natt gick jag in i badrummet på flyktinganläggningen och hittade en rakhyvel som jag skar upp huden vid mina handleder med. Det sved till och en sekund senare trängde blodet fram. Jag dog inte, och skickades på behandlingshem i Kramfors.
Det blev min räddning. 

Jag var den enda utlänningen bland svenska tjejer som vårdades för bland annat beroende och psykiska problem och en personalgrupp som endast av kvinnor. En eftermiddag när vi satt i uppehållsrummet och spelade kort frågade en kvinna ur personalen mig: ”Varför ska du ha hijab här? Och vad händer om dina armar syns lite? Titta på oss!”. Jag hade varit på behandlingshemmet i några månader, och hennes ord landade i mig på ett sätt som förvånade mig. I stället för att gå i försvarsställning reflekterade jag över varför jag faktiskt gick klädd som jag gjorde. Och en morgon tog jag inte på mig hijaben, men jag ångrade mig snabbt och dagen därpå var den på mitt huvud igen. Så höll jag på ett tag; på, av, på, av. Jag slutade också att be och en dag beslutade jag mig för att jag inte ville vara troende längre. Jag minns så väl första gången jag provade att äta griskött. En pytteliten bit, lämpad för en fågelunge, satt fast på min gaffel som jag sakta förde till munnen. När köttet nuddade mina tunga drog jag instinktivt bort gaffeln, sedan tog jag modet till mig och stoppade in den i munnen. Det smakade jättegott! Tack vare kvinnorna på boendet föddes jag på nytt. Jag blev en ny Sara. Självständig med drömmar och mål. 

Jag flyttade till en egen lägenhet och min advokat sa: ”Köp möbler och porslin, förbered dig på att stanna”, och jag lydde hans råd och skaffade körkort, tränade hårt på min svenska, och jag köpte till och med en katt som fick namnet Mimmi.

Den 11 september, efter drygt två år i Sverige, skulle beslutet om uppehållstillstånd avgöras och jag var förväntansfull. Jag hade bjudit hem både advokaten och min gode man, bakat kakor så det doftade i hela lägenheten, städat och gjort fint inför deras besök. När det ringde på dörren stod min gode man där, hon heter också Sara, men hon log inte sitt vanliga leende. ”Det blev avslag”, sa hon och klev in i hallen och tog av sig skorna. Sedan hände allt så snabbt, min ålder skrevs upp från 17 år till 18 år, utan att jag ens gjort ett medicinskt åldersprov, och jag tappade både rätten till socialtjänsten och min gode man, och fick klara mig på sextio kronor per dag. Även lägenheten förlorade jag och fick veta att jag skulle flytta in i på asylboende igen. Dit kunde jag inte ta med mig Mimmi sa de, och det beskedet blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hon var min bästa vän. Jag klarade inte av att leva utan henne. 

Som tur var sträckte behandlingshemmet ut en hjälpande hand, och ordnade en lägenhet åt mig så jag inte behövde skiljas från min katt. Advokaten sa att vi skulle överklaga och var säker på att det skulle gå vägen denna gång. Jag lämnade in mitt äktenskapsbevis igen, bilderna från bröllopet som visar hur min man och jag byter ringar och står vid en stor tårta. Men Migrationsverket och domstolen sa att de inte trodde mig. ”Du ljuger”, sa en kvinna och tittade strängt på mig genom datorskärmen, för jag fick aldrig möta dem ansikte mot ansikte, utan det var bara via Skype. Mitt liv skulle avgöras genom en dator, av människor som inte verkade förstå vad hederskultur handlar om. Jag försökte förklara att om jag återvänder är jag varken välkommen av min egen familj eller min mans. Jag har ingenstans att ta vägen och sannolikheten att någon av dem dödar mig är mycket stor. Men Migrationsverket avslog igen.

”I höst kommer förmodligen mitt slutgiltiga besked och till dess försöker jag leva i nuet, men det är svårt”

Jag hade skaffat en pojkvän. Vi kände varandra från våra hemländer och nu när vi båda befann oss i Sverige hade vi knutit an till varandra och blivit kära. I början var han fantastiskt, men i takt med att jag tog avstånd från religionen, och allt mer assimilerades till det svenska samhället blev han hotfull och våldsam mot mig. Han ville att jag skulle passa upp på honom, laga hans mat och vara en god afghansk kvinna. Till slut fick jag söka personskydd från honom. Än i dag hör han av sig till mig på nyskapade konton i sociala medier. Det spelar ingen roll hur många gånger jag blockerar, han hittar alltid sätt att kontakta mig på. Han försörjer sig på att sälja droger och har inga ambitioner att lära sig det svenska språket. För ett tag sedan skickade han ett meddelande där han berättade för mig att han fått uppehållstillstånd. Mina ögon svartnade och jag slängde ifrån mig mobilen, det kändes så enormt orättvist att han får stanna i Sverige och inte jag. Jag förstår inte hur det kan gå till så här?! När mitt tredje avslagsbeslut kom ramlade jag ihop på golvet och hoppades att jag bara skulle försvinna. Man har tre chanser och nu var mina slut. Jag fick en ny advokat som ville vidare till EU och till min stora glädje och lättnad beslutade EU att titta på mitt ärende. Så länge mitt ärende är under utredning i EU kan Sverige inte utvisa mig så jag är i alla fall trygg för tillfället.

I höst kommer förmodligen mitt slutgiltiga besked och till dess försöker jag leva i nuet, men det är svårt. Jag kämpar med mitt psykiska mående dagligen. Får jag uppehållstillstånd drömmer jag om att en dag jobba för FN, med fokus på kvinnor och barns rättigheter. Men först vill åka på språkresa och lära mig engelska, nu kan jag bara ett fåtal ord och ska man jobba inom FN underlättar det såklart att vara bra på engelska. Nu bor jag i Kramfors i Norrland, under hemlig identitet hos en familj som ger mig kärlek och skydd från både min expojkvän, min egen familj och min mans familj, men i framtiden vill jag ändå söka mig söderut för jag behöver lite mer värme. Vädermässigt alltså. För värme från människorna finns det massor av. Jag brukar säga att vill man uppleva solidaritet ska man åka till Norrland. 
I våras blev Mimmi tyvärr påkörd av en bil. Nu måste väl ändå min dos av olycka vara slut. Jag hoppas turen vänder. Det är min tur nu.

Publicerades för första gången i tidningen Shoo 2019