Min familj tillhörde folkgruppen hazarer, som historisk använts som slavar i Afghanistan. Vi har inte haft några rättigheter. Vi tillhör minoriteten shiamuslimer. Vi blir diskriminerade för våra små näsor och östasiatiska ögon. Talibaner dödar, straffar, avrättar och piskar oss, och allmänheten tycker att vi inte har rätt att finnas i Afghanistan.
Jag är född högt uppe bland bergstopparna i den Östra delen av Afghanistan omkring sexton mil sydväst om Kabul. Det var sommar när jag föddes, och jag kunde sova utan bekymmer i min mammas famn. Sedan kunde jag växa upp i en vacker miljö med kärleksfulla människor. Det liknade en sagovärld, där somrarna är gröna, fulla med dofter av blommor, fräscha grönsaker från landet och frukt som mullbär, plommon och aprikos. Det är i alla fall så jag vill minnas det. Men sanningen är mycket mörkare.
Min familj tillhörde folkgruppen hazarer, som historiskt har använts som slavar i Afghanistan. Vi har inte haft några rättigheter. Vi tillhör minoriteten shiamuslimer. Vi blir diskriminerade för våra små näsor och östasiatiska ögon. Talibaner dödar, straffar, avrättar och piskar oss, och allmänheten tycker att vi inte har rätt att finnas i Afghanistan.
Det är därför många hazarer försöker fly från Afghanistan och vi lever bland bergen för att skydda oss. För min familj har det lyckats, vi är ju fortfarande vid liv, men rädslan att bli mördad finns fortfarande med oss.
Bland alla oroligheter kände jag mig trygg min by. Bergen var min skyddszon, min frihet och kvittot på min existens. Som barn visste vi inte ens hur livet på andra sidan berget såg ut. Men många släktingar som vågade lämna berget dog eller blev kidnappade. Jag minns när jag var liten, hur talibaner försökte ta sig till vår dal bland alla berg, och misslyckades. Hela byn kämpade emot och försökte skydda kvinnor och barn.
Talibanerna är kända för sin barbariska ideologi och sina självmordsbombare. Det är en mardröm för alla afghaner som tycker annorlunda än dem, men de är extra hemska mot hazarer och skjuter direkt om de märker att man är hazar.
Efter attacken mot New York den 11 september 2001 startade USA kriget mot terrorismen och attackerade talibanerna och Al qaida.
När talibanerna föll och USA kom till Afghanistan, blev landet mer fritt och demokratisk. Lagen ändrades och hazarer fick medborgarskap, men hatet mot hazarer fanns kvar hos folket och vi fortsatte trakasseras.
Några år senare stack min bror utomlands från byn. I flera år trodde vi att han hade dött, men sanningen var att han hade tagit sig till Sverige. Ett mirakel hade hänt. Några år senare kunde hela familjen följa efter.
Jag minns dagen då jag åkte till Helmand, en stad i sydvästra Afghanistan, för att hämta min familjs pass. När jag stod på torget sprang en självmordsbombare ut och sprängde sig själv.
Allt hände så fort mitt framför mina ögon. Jag frös till och tappade mitt förstånd. Som tur var stod jag längre bort, annars hade jag aldrig kommit till Sverige och aldrig skrivit det här texten. Direkt efter händelsen tänkte jag på att jag skulle ligga lågt och hålla mig undan, för det finns alltid en risk för att det kommer en till självmordsbombare.
Jag svängde in vid en gränd och försökte sortera mina tankar efter händelsen. När jag gick förbi en dörr såg jag en man som kom ut och höll en spade i handen. Jag kunde se rädslan i hans ögon, men jag var så chockad och kunde inte säga något. När jag vågade titta på spaden såg jag ett människoben och hur det rann blod från tårna. Jag tänkte att det kanske var en kroppsdel från självmordsbombaren som hade flugit in på mannens gård.
”Jag tänker på alla barn som föds och dör under oro, utan att få chansen att utvecklas utanför talibanernas murar.”
Det jag berättar här är en vanlig dag i Afghanistan. Döden är alltid nära och det finns alltid en risk att du aldrig kommer tillbaka vid liv, när du lämnar hemmet. Nu när talibanerna tagit över igen, dör många fler, varje dag.
Jag hade chansen att ta mig bort från inbördeskriget men nu när jag ser hur mitt land blir allt mer otryggt för folket som är kvar, gråter jag över hur maktlös jag känner mig. Jag tänker på alla barn som föds och dör under oro, utan att få chansen att utvecklas utanför talibanernas murar.
Jag tänker på alla höga berg som har bevittnat alla orättvisor, allt blod och all död och att de fortfarande står där raka mot himlen, som om de ser ljus någonstans i mörkret där uppe.
Alla människor skulle ha rätt att leva ett liv i fred och harmoni, att låta sina barn växa upp i trygghet och med framtidstro, och med möjlighet för alla att utbilda sig och utveckla sig och bidra till en bättre värld.
Därför vill inte jag förlora hoppet om framtiden, inte ge upp inför ondskan och allt hemskt som händer. Jag vill att alla vi som har fått lämna vårt hemland, på något vis kan vara starka och hjälpa de som finns kvar i vårt hemland, och upplysa omvärlden så mycket vi kan om hur vår verklighet är, så fler kan hjälpa till så Afghanistan kan bli ett land där alla folkgrupperna i framtiden kan leva i harmoni med varann.
