“A”frican inte “C”frican

Hemma hos mig har ett “A” i betyg alltid varit lite som en sorts valuta. Det är något som mina föräldrar har gjort väldigt tydligt. Varför förstod jag inte riktigt när jag var yngre. Jag heter Oluchi Nicole Anochiam och jag är uppvuxen i ett västafrikanskt hem. Om man ska vara specifik, ett igbo-hem. Det består av min mamma, pappa, storasyster och min lillebror.

För andra föräldrar spelade det inte så stor roll om deras barn fick ett “C” i betyg, men när det hände mig fick jag höra “we are “A”frican not “C”frican”. Enligt dem var allt utom ett “A” detsamma som “F”. De få orden skapade något i mig som nästa går att likna en vinnarskalle, fast med betyg. Om jag inte uppnådde ett “A” kunde jag börja gråta och tänka att det var något fel på mig. Det skapade en konstant oro i mig, speciellt när man skulle få sitt betyg. Det kändes lite som en högtid, med den stora skillnaden att ett betyg under “A” inte firades.

Jag har aldrig varit “naturligt smart”. Matte, svenska och fysik har aldrig varit min grej. Jag är helt enkelt inte boksmart. Jag måste plugga extra hårt, till skillnad från mina syskon. De har liksom alltid kunnat “allt”. En grej som jag har märkt som tonåring och kan se tillbaka på är att mina lärare, kanske omedvetet, har jämfört mig med min syster. Jag kände att jag behövde prestera lika bra som henne hela tiden. Vi är två helt olika individer, detta betyder också att vi har olika sätt att ta till oss information. Jag tror dock inte att mina föräldrar förstod det när vi var yngre. De tänkte säkert “samma blod, samma hjärna”. Det gjorde att de lade press på mig i väldigt ung ålder, så att jag skulle lyckas.

Det värsta jag vet är när mina föräldrar säger att de är besvikna. Jag kan ta att de är arga, men när de säger att de är besvikna slår det på ett helt annat sätt, det svider nästan. Man känner sig misslyckad. Inte någon längre stund, men när man vet att de har kämpat hårt för att komma dit de och deras barn är idag så brukade jag tänka på det lite extra innan jag somnade om kvällarna.

När man senare når en viss ålder så börjar man sakta förstå varför de har så höga förväntningar. Många föräldrar lämnar sin hemländer, alltså sina “comfort zones”, för att skapa sig ett bättre liv. De flyttar till ett land där de behöver lära sig ett nytt språk och integrera sig i vuxen ålder, vilket kan vara extremt svårt. Man behöver lära sig små saker som att stå i kö när man är i matbutiken till att i princip allt har ett fast pris, och att pruta i butiker tillhör inte normen.

De har liksom gett upp väldigt mycket för att deras barn inte ska behöva oroa sig konstant om vad som kommer komma härnäst. De har därför förväntningar på sina barn, som omedvetet skapar en stor stress. Detta har dock ändrats mycket över tid, pressen alltså. Mina föräldrar har förstått att jag tar till mig kunskap på ett annat sätt, men det har inte varit en enkel väg. Jag har behövt lära mig att kommunicera med mina föräldrar, på samma vis som de har lärt sig att kommunicera med mig.

Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo sommaren 2022.