I sin senaste krönika skriver korrespondenten Helen Ablatova om samhällets reaktioner på dödskjutningen av en känd svensk rapartist. – Vi kan prata om det hur mycket som helst och fortsätta peka fingret på glorifieringen bakom låtarna som speglar vårt samhälle. Men vikten av att agera tillsammans är något vi ofta glömmer bort.
“ Jag ser och jag undrar är det ingen som ser det?
Tänker att det alltid kommer vara likadant
Vi måste tänka efter, måste lära våra barn
Ännu en bror som dog idag,
Ännu en mamma som förlorat ett barn…”
År 2010 släpptes låten “Kärleken” av hiphop-gruppen Labyrint, och redan i första versen refererar de till mammor som har förlorat sina söner. När någon nu blivit skjuten, som ser ut som en av er, och inte som en av oss så verkar den väckarklocka ni snoozat i 12 år även ha väckt er. Välkomna in i kylan, och till den del av verkligheten som så många av oss har befunnit oss i länge.
För några veckor sedan såg vi ännu en notis i telefonen om ytterligare en skottlossning. Denna gång är var det den prisbelönta rapparen Einár som har skjutits till döds i bostadsområdet Hammarby Sjöstad. Trots en bakgrund som verkar ha kantats av svårigheter med eventuella kriminella inslag, kommer ingen av oss undan nyheten om att ännu en ung människa mist livet.
Knappt en månad innan samlades mammor från Järvaområdet utanför riksdagen för att kräva ett slut på samma våld. Och jag undrar om fler hade närvarat vid demonstrationen om den hade hållits efter skjutningen av Einár. För helt plötsligt möts vi av rubriker i tidningar, nyhetsinslag och inlägg på Instagram, där politiker nu betonar allvaret i gatuvåldet. I bostadsområden där helt “vanliga familjer” bor, som en politiker har formulerat det.
Många tycks haft distans till det som skett fram tills nu. Kanske är det för att för att offret påminde om någon i deras omgivning. En son, ett barn eller kanske en granne. Blev det förlorade livet mer verkligt när det fick en namn och ett ansikte?
Vi är trots allt många som har försökt lyfta problemen under flera år, och under dessa år har många människors liv har gått förlorade. Människor som kanske inte såg ut som dig eller dina grannar, utan som mig, min klasskamrats bror eller min granne.
Vi kan prata om det hur mycket som helst och fortsätta peka fingret på glorifieringen bakom låtarna som speglar vårt samhälle. Men vikten av att agera tillsammans är något vi ofta glömmer bort, när fokuset läggs på individen och inte på de systematiska problem som finns i Sverige. Utsidan och platsen vi bor på skiljer sig åt, men är vi egentligen så olika?
Nu när vi är fler personer som kan hjälpas åt och stå enade i den nationella kris, som drabbar alla lika hårt är det lättare att sätta press på politikerna men också oss själva. Nu kan vi mötas, och arbeta så att inte fler människor mister sitt liv imorgon, nästa vecka eller om ett år. Så hur går vi vidare med detta?
”Målet? När någon vid bordet skrattar åt en sketch från Parlamentet, så kanske du tänker till och väljer att inte skratta med. Du har nämligen börjat se oss, och du ser numera mig.”
I ett samtal med Sara Mecconen, Fatuma Yussuf och Nada Yussuf som ligger bakom podden “Galdem A Talk” pratade vi om vad du som privatperson kan göra. Slutsatsen? Vikten av att öka kunskapen och sprida ordet till fler, utanför de områden där många drabbats. Det är en bra start för dig som aldrig satt din fot i Järvaområdet eller andra socioekonomiskt utsatta förorter. Du kanske kan kontakta Folkets Hus i Husby? Där erbjuds det allt från läxhjälp för unga, till svar på alla frågor du kan tänka dig att ställa.
Det är också viktigt att öka medvetenheten och förstå att det bakom varje nyhetsrubrik finns flera människor. Det kan du göra genom att exempelvis följa “Kollektiv Sorg” på Instagram. Bakom initiativet står Sakariya Hirsi och Josef Farhan som båda är från Järvaområdet. De lyfter problemet med gatuvåld och skjutningar, men visar även människorna bakom rubrikerna. Genom att följa konton som Kollektiv Sorg, så missar inte du perspektiv som sällan har lyfts tidigare av etablerad media. Då kommer du kanske närmare personer du inte kan relatera till men som förtjänar att leva under samma trygghet som du lever i.
Målet? När någon vid bordet skrattar åt en sketch från Parlamentet, så kanske du tänker till och väljer att inte skratta med. Du har nämligen börjat se oss, och du ser numera mig. Och det du säger kanske fler lyssnar på. För ofta hörs tyvärr din röst mer än min, även om vi egentligen pratar lika högt om samma sak.
Foto: Sarah Sediki
