Aysha Jones: Jag valde inte att bli aktivist
Samhälle

Aysha Jones: Jag valde inte att bli aktivist

Aysha Jones är personen som arrangerade de digitala demonstrationerna, i juni 2020 då c:a 70 000 personer checkade in digitalt på USA:s ambassad i Stockholm för att protestera mot rasism och polisbrutalitet mot svarta. Kelechi Anochiam från Shoo-redaktionen hörde av sig till Aysha för att få veta mer om hennes liv och hennes aktivism, speciellt i relation till “black lives matter”-protesterna.

Aysha Jones valde inte att bli en aktivist utan det valde henne. Som liten var hon alltid medveten om sin omgivning och rasismen som pågick dagligen. Idag är Jones mamma till tre barn och jobbar som bland annat stylist, makeup-artist och entreprenör utöver aktivismen.

Vad inspirerade dig till att ordna den digitala protesten? 
– Jag skulle vilja säga att det är en rad olika saker. Jag har alltid varit aktiv i samhällsfrågor och frågor som gäller icke-vita människor, rasism, mångfald, inkludering och så vidare. Dessutom har jag jobbat med sådana här frågor via mitt klädmärke och via alla mina företag som jag har. Men, mordet på George Floyd var väl det som gjorde att allt bara kändes för mycket och att vi behövde få en förändring i världen och i Sverige. Mordet tog fram så mycket smärta, sorg och frustration.

Vems fel är det att många utsätts för rasism redan i ung ålder? 
– Samhället lär våra barn att det är okej att vara rasister, att det är skillnad på svarta, vita, orangea, lila människor och så vidare. De ser mycket saker i hemmet och det är framförallt föräldrarnas ansvar att ge sina barn en bra grund. Men det är också samhällets ansvar. Det är skolans ansvar att lära ut rätt information om historien bakom rasism. Det är politikernas och beslutfattares skyldighet att se till att att man ändrar de strukturer och normer som gör att rasism kan få fortsätta. Det är även grannens fel. Varför säger grannen inte någonting när den hör eller ser en person bete sig på ett sätt som inte är rätt? Så det är allas fel.

”Mordet på George Floyd var väl det som gjorde att allt bara kändes för mycket och att vi behövde få en förändring i världen och i Sverige.”

Vad tycker du om att folk säger “all lives matter”?

– Jag tycker att det är samma sak som när man säger “inte alla män” när man pratar om våldtäktsmän. Det är som att säga att vita utsätts för omvänd rasism, vilket inte finns. Alla liv räknas självklart, det är ingen som debatterar det. Men svarta liv är inte de som räknas i systemet, i samhället. Genom att säga “black lives matter” så vill man lyfta dem som har det värst i samhället och genom att lyfta dem så lyfter man hela samhället. Att säga “all lives matter” i en sådan kontext är bara ett förminskande.

Hur kan man som icke svart person ta del av denna rörelse?
– Man kan vara tyst och lyssna och lära sig från svarta människor. Inte förminska när vi förklarar hur det ser ut. Jag tror att man som icke-svart ska “checka” sig själv och sina privilegier och checka människor runt sig. Man kan använda det faktumet att man inte är svart till att förbättra livet för svarta.

Vad är det första minnet av rasism för dig?
– Jag vet inte om jag minns mitt första minne av rasism, men jag minns mitt starkaste minne av rasism. Mitt starkaste minne var att jag sprang för livet för att mina syskon, kusiner och jag själv på avstånd ser nynazister springa mot oss. Det är så att min lillebror som är svart och vit och väldigt mycket yngre än mig inte sprang tillräckligt snabbt och därför fick nynazisterna tag på honom. De kastade honom i en brasa och sa att han var ett bevis på landsförräderi. Enligt dem hade hans föräldrar begått landsförräderi, eftersom att hans vita förälder hade skaffat barn med en svart person. När man upplever så mycket rasism och så mycket hemskheter i en så ung ålder, så har man en tendens att på något sätt blockera det och inte vilja komma ihåg. Så mycket flyter ihop och det är svårt att veta exakt vilken tidpunkt eller var något sådant händer, men man vet att det har hänt och man kommer ihåg känslorna och rädslan.

Vilka är dina förebilder och varför är de dina förebilder?
– Jag tror att vem man ser upp till förändras dagligen. Jag ser upp till allt och alla.  Jag ser upp till min granne, människorna jag möter på bussen, mina vänner, min familj och så vidare.  Mina förebilder är vanliga människor. En människa jag ser kämpar för sitt liv och vill göra det bättre för sig själv. Du är till exempel min förebild, som ungdom som har tagit ett sommarjobb istället för att vara ute på sommaren och chilla i solen. Du försöker göra livet bättre för dig själv genom att tidigt skaffa dig en arbetserfarenhet som kan leda till någonting för dig och din familj i framtiden.

Foto: Katriina Mäkinen
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2020

Kelechi Anochiam
Kelechi Anochiam
Arbetsliv

"Var realistisk", säger de


KRÖNIKA. Föräldrar har ofta stor makt över sina barns framtid. Men ibland inser de inte hur stor påverkan de har. Hur många drömmar de kan förstöra med bara några ord.
Arbetsliv
Visa nyheter
Varför är alla rädda för min hund?
Relationer

Varför är alla rädda för min hund?


KRÖNIKA. En hund kan föra en hel familj samman. Men varför är alla så rädda för min? Tinda Lenngren skriver om när amstaffen Curry klev in i hennes liv. Texten publicerades
Relationer
Visa nyheter
Livet efter Adriana - en film av Amelia Krzywonos
Relationer

Livet efter Adriana - en film av Amelia Krzywonos


FILM. Berättelser av Aleksandra Mhili, Rose Näslund, Isabella Sehn, Nellie Sjösten, Melisa Yilmaz. Videor på Adriana av Amelia Kryzywonos och Alexandra Mhili. Musik, redigering, kamera, ljud och berättaröst av Amelia
Relationer
Visa nyheter