Elaine Eksvärd – Barnkonventionen måste bli mer än en lag på ett papper
Clara har träffat Elaine Eksvärd, barnrättskämpe, retoriker och författare. År 2016 släppte hon boken "Medan han lever" där hon för första gången berättar om de sexuella övergrepp hennes pappa utsatte henne för som barn.
Året efter startade hon tillsammans med friidrottslegenden Patrik Sjöberg, även den ideella föreningen Treskablinoll, vars arbete genom information och opinionsbildning ska stoppa och förebygga alla former av sexuella övergrepp.
Det är torsdag morgon och jag kliver ur bilen utanför TV4-huset i Stockholm. Luften känns svår att andas och jag känner hur nervositeten sprider sig ända ut i fingertopparna. Jag vet nämligen att jag kommer behöva prata om jobbiga saker och ställa svåra frågor, men jag vet också att jag vågar och vill höra svaren.
Jag går in i och skickar ett sms till Elaine och meddelar att jag är på plats. När hon kommer in i entrén så känns allt ganska naturligt. Vi går och sätter oss på ett café, där Elaine köper en varsin kaffe till oss. Jag börjar med att berätta att jag är en av flera anställda korrespondenter i ett projekt vars mål och syfte är att lyfta ungas frågor och röster över hela landet. Varje korrespondent väljer ett tema som alla får arbeta med under en veckas tid. Mitt valda tema är barns rättigheter.
Jag frågar henne vad barns rättigheter betyder för henne och det slår mig att hon inte ens behöver tänka efter. Svaret kommer väldigt naturligt.
– Barns rättigheter är mänskliga rättigheter, det betyder ju allt egentligen. Jag tror att om vi fixar barns rättigheter så fixar vi framtiden. Så det är viktigt att vi tar hand om barnen för det är ju faktiskt de som ska ta hand om oss när vi är på väg bort.
Men vad har vuxna egentligen för ansvar när det gäller barn och deras rättigheter?
– Oj, det finns nog en massor saker. Jag tycker till exempel att man borde behöva ta körkort på att få bli förälder. Alla har ju inte bra föräldrar. Jag tycker att vi har ett jättestort ansvar att se utsatta barn och se till att våra barn har det bra.
När Elaine har svarat på mina första frågor så tycker jag att situationen känns avslappnad och jag känner mig trygg i hennes sällskap. Jag kollar i mitt block där jag har antecknat alla frågor och jag känner mig genast nervös. I blocket finns det framförallt en fråga som utmärker sig då den är av personlig karaktär. Den grundar sig nämligen på mina egna erfarenheter av, att som barn ha blivit utsatt för övergrepp. Jag försöker ignorera de självkritiska tankarna som börjar fylla mitt huvud och det tar en stund för mig att samla tillräckligt mycket mod för att ställa frågan, men jag bestämmer mig för att det är något som behöver göras.
”Du är en av de första vuxna som jag hörde prata om vilka rättigheter jag som barn hade rätt till.”
Jag kollar på Elaine, ler nervöst och börjar formulera mig, samtidigt som jag försöker tänka bort om det är passande eller inte, för att sedan ta sats och ställa själva frågan.
– Jag som barn, som själv har blivit utsatt för övergrepp har ofta känt att vuxna många gånger varit en stor del av mitt liv. Även om jag har haft många vuxna kring mig så har ingen riktigt berättat för mig vad som är okej och vad som inte är okej. Du är en av de första vuxna som jag hörde prata om vilka rättigheter jag som barn hade rätt till. Var det en självklarhet för dig att bli en barnrättskämpe och våga berätta din historia?
– Gud, jag visste inte att du hade blivit utsatt. Vad stark du är som berättar, svarar Elaine och fortsätter – Jag blir så himla glad över att jag får vara en person som får barn att våga berätta. Jag tycker det är jätteviktigt att vara en barnrättskämpe. Jag tänker att om inte vi vuxna pratar om det vi varit utsatta för, hur ska barn då förstå att det är fel? Och att det inte finns någonting att skämmas för. De enda som ska skämmas är de som slår, sexuellt utnyttjar, gör illa och psykisk misshandlar barn. Det som jag vet kan vara extra svårt är om det är en släkting som utsätter en för övergreppet för då kan det bli så att resten av familjen tar ställning, men det är väldigt viktigt att alltid ta ställning för den som blir utsatt.Vi stannar upp i några sekunder och kollar på varandra, det är fint ögonblick då jag tror att vi både känner en gemenskap som överlevare.
– Fan, vad stark du är, du är min idol, säger Elaine och ler.
Jag skrattar tillbaka och jag svarar att hon är min idol också. Jag fortsätter intervjun med att fråga vad hon skulle vilja säga till alla de ungdomar som läser detta och kanske inte har koll på sina rättigheter.
– Det spelar ingen roll om den som utsätter dig är en familjemedlem eller någon du älskar, det är alltid fel.
Jag ser sedan hur Elaine stannar upp för att tänka i några sekunder. Hon börjar sedan skildra ett eget exempel om hennes pappa, där hon berättar att hennes pappa är pedofil och att dom idag inte har någon kontakt. Hon fortsätter berätta att hon skulle vilja förmedla till ungdomar att det är okej att ta avstånd från personer som är dumma mot en och att man får välja egna vuxna, som är snälla mot en.
– Man väljer inte sina föräldrar, det är bara ett lotteri, avslutar hon med.
Den 1 januari år 2020 blir Barnkonventionen lag i Sverige. Det kommer bland annat innebära att till exempel rättsväsendet kommer behöva ta extra hänsyn till Barnkonventionen när de ska ta beslut om domar och åtgärder. En av de rättigheter som barn i Sverige har rätt till, enligt just Barnkonventionen, är att staten ska göra sitt yttersta för att ta ansvar och utnyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barns rättigheter. Jag frågar Elaine om hon anser att detta är något som uppfylls eller om hon tycker att man kan göra det bättre.
”Sen är det väldigt många vuxna som tycker det är jobbigt att prata om övergrepp med barn men det är ju mer obehagligt att som barn faktiskt bli utsatt för övergrepp”
– Nej, alltså det står bara på papper. Det man behöver göra för att Barnkonventionen ska uppfyllas är att varje lärare, i varje klassrum, behöver prata om de brott som många barn blir utsatta för. Det finns så många barn i varje klass som blir utsatta för olika övergrepp. Det behöver inte vara sexuella övergrepp eller misshandel, utan det kan också handla om att många barn blir försummade av sina föräldrar. Om bara varje klass började prata om detta så hade fler förstått det. Jag menar om jag hade förstått att jag är inte själv i min klass, att det fanns fler som var med om samma sak, så hade jag inte känt mig så utsatt. Vi behöver börja prata om brotten och de rättigheter man har. Inte att man bara behöver prata om brotten i sig utan att man pratar med barnen om det. Om inte barn får lära sig vad som är okej och vad som inte är okej så är det jättesvårt att prata om det. Sen är det väldigt många vuxna som tycker det är jobbigt att prata om övergrepp med barn men det är ju mer obehagligt att som barn faktiskt bli utsatt för övergrepp.
Hur kan man prata med barn om det på ett bra sätt?
– Det viktigaste är nog att prata om ens privata delar och att en vuxen aldrig får ta på dom och inget annat barn heller för den delen. Att du bestämmer över din kropp och att om någon skulle göra något som känns fel, så får man ringa polisen för det är ett brott. Många barn tror ju att vuxna alltid har rätt men det har de inte, och man får alltid ringa polisen eller prata med någon om det som känns fel.
Jag frågar Elaine vad Treskablinoll gör för att arbeta med barns rättigheter. Så fort jag ställer frågan så lyser Elaines ansikte upp. Det märks att hon är stolt över sitt arbete med föreningen när hon berättar vad det är som de gjort.
– Det här är så kul! Om bara några veckor så ska vi släppa Idrottsbrevet och det kommer innebära att alla idrottsledare kommer behöva gå igenom brottsregister och ta “duschsnacket” med barn. Så det vi gör är att överallt där barn är skapar vi förebyggande åtgärder för att man ska prata integritet med barn och unga. Det var tack vare bland annat Förskolebrevet som vi ändrade lagen, så nu måste alla förskolepedagoger prata med barn om integritet. Detta är sedan juli i år som det blev lag. Jag blir verkligen imponerad av att höra allt dom gjort och att dom lyckats få till en ny lag.
– Tänk om du och jag hade hört det när vi var små, vilken skillnad det hade varit! avslutar Elaine med och ler mot mig. Jag nickar instämmande och ler tillbaka.
Det är verkligen viktigt att våga prata om det jobbiga. Så jag uppmanar alla som läser detta att våga se och våga prata med barnen. Det är så viktigt! Tillsammans med föreningar som Treskablinoll kan vi tillsammans förändra mycket för brottsutsatta barn. Och precis som Elaine sa till mig, barn är små kärleksklumpar som gör allt för vuxna och därför måste vi börja göra allt för dem.


Ska könet få avgöra en människas liv?
