Därför hann vi endast anlända till Tjuren Ferdinands blomsniffande innan mina föräldrar stängde av TV:n
Samhälle

Därför hann vi endast anlända till Tjuren Ferdinands blomsniffande innan mina föräldrar stängde av TV:n

Att välja enbart en del av den du är,  målar inte upp en rättvis bild av din identitet. Den del av dig som ofta beskrivs som börda, kan visa sig vara en tillgång, menar vår krönikör Montadar Saleh.

När jag var 6 år började jag förskolan i Brandbergen, och fick smeknamnet Monti av min förskollärare. Hon tyckte att mitt fullständiga namn Montadar var för långt och svåruttalat, men smeknamnet kom att fastna och det är mitt vanligaste tilltalsnamn än idag.

När jag var 9 år frågade jag min mamma varför det fanns svenskar som ville sparka ut oss ur landet. Det var inte så snällt tänkte jag, inte heller så praktiskt med tanke på att det fanns många fler av “oss” än det fanns av “dem”. Min mamma skrattade, och förklarade för mig att Fittja inte är en reflektion av Sverige och att vi råkar befinna oss i ett område där 92% procent av invånarna.

När jag var 12 år firade jag midsommar för första gången hos min mammas vän Britt-Marie som hon hade träffat på Röda Korsets språkcafé. Starkast är minnet av den överväldigande doften från en öppnad konservburk med inlagd sill, som jag skeptiskt stirrade på under middagen. Även minnet av de vuxna runt omkring är starkt, särskilt eftersom de fnittrade när jag petade i sillen i flera minuter innan jag valde att våga mig på den, något jag kom att ångra i samma sekund.

”Som om att jag och de miljontals människor med liknande uppväxt skulle vara en olycka? Är mitt liv menat att avslutas i en förutbestämd katastrof?”

När jag var 15 år började jag gymnasiet och åkte för första gången tunnelbana till innerstaden, där jag också stötte på en ny social krets. Det var första gången jag började känna av en form av dualitet, nämligen känslan av att vara i Sverige när jag är i stan för att sen transporteras till ett litet Bagdad när jag klev in i vardagsrummet hemma. Den ändlösa frågan “Var kommer du ifrån egentligen?” började introduceras, något som jag i efterhand insåg att jag skämdes över att behöva besvara. Jag var nervös över att mitt namn skulle uttalas fel varje gång vi fick en vikarie i skolan, och behovet av att lämna korridoren när mina föräldrar ringde började krypa fram. Jag skämdes över att tala mitt modersmål då jag kände att det gjorde andra obekväma när de hörde det. Hur poetiskt det arabiska språket än må vara för den som talar det, är obehag en naturlig reaktion om hela ens uppfattning av språket baseras på skurkarnas dialog i amerikanska krigsfilmer.

Detta är en uppväxt som präglar många i mitt Sverige, och reflekteras i kulturen runt omkring. Poeten Sean Banan skriver i sin dikt Gott nytt jul (2012) “Kalle Anka klockan tre, hinner inte, måste be” en vers som syftar på att Kalle Ankas julspecial alltid infaller samma tid på dagen som bönen, och därför hann vi som barn endast anlända till Tjuren Ferdinands blomsniffande innan mina föräldrar stängde av TV:n för att starta kvällsbönen.

När jag var 18 år såg jag även denna dualitet reflekteras i en utställning på Botkyrka konsthall. Utställningen hette Third Space, och bestod av verk från två visuella konstnärer, som båda har växt upp i förorter i Paris och Stockholm, båda med utländsk bakgrund. Likheterna de såg mellan varandra gav upphov till idén om den universella upplevelsen av förorten och med det introducerades ett nytt begrepp för mig – tredje kultur. Detta innebär att du som växer upp mellan två eller flera kulturer inte behöver välja att identifiera dig med endast en av dem, något som vi konstant blir påminda om att vi borde göra. Men genom att välja enbart en del av den du är, målas det inte upp en rättvis bild av din identitet.

Jag är både svensk och arab, och att kalla mig själv för ett av dem beskriver inte den nyanserade personlighet och det unika synsätt som jag och många andra har på vår omvärld. Att växa upp med två olika kulturer är fantastiskt då jag får möjligheten att välja och vraka. Jag är en buffé av kulturella smårätter och behöver inte vakna upp och identifiera mig med endast min nationalitet eller etnicitet. Det är absolut inte en kulturkrock då “krock” får det att låta som en bilolycka som kommer att avslutas i förödelse. Som om att jag och de miljontals människor med liknande uppväxt skulle vara en olycka? Är mitt liv menat att avslutas i en förutbestämd katastrof?

Detta är tyvärr den syn många har på ett mångkulturellt samhälle. Genom att förbise att vi alltid kommer ha mer gemensamt med varandra än det som skiljer oss åt, väljer vissa att inte se det mänskliga i varandra först. Denna samhällssyn är trångsynt och har historiskt aldrig gynnat någon. Jag föreslår att vi inför begreppet “kultur-cocktail” istället för kulturkrock, inte bara då det har en positiv klang, utan också för att den gör att jag – och många – andra inte längre behöver skämmas över vår bakgrund och vår identitet. Och precis som Tjuren Ferdinand kände att han inte hörde hemma då det som separerade honom från resten av nötkreaturen pekades ut som en börda, vill jag påminna alla som kan identifiera sig med känslan i denna text, om att det var just den utstående egenskapen som visade sig vara hans starkaste tillgång.

Foto: Pixabay/Sarah Sediki

Montadar Saleh
Montadar Saleh

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig

REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om hur man hanterar sin oro över saker som inte går att påverka.

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”

KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals år. När patriarkatet letar sig in under våra skinn har vi bara ett val att göra, skriver unga korrespondenten Caroline Hellström som säger nej till fillers.

Sara Rad: "Det handlar inte om slöjan, det handlar om fritt val"

Radio Totalnormal gästas bland annat av Sara Rad och Arjang, som båda föddes i Iran och nu bor i Sverige. Hur är det att följa revolutionen härifrån med släkt och vänner kvar i Iran? Hur är livet som hbtq-person i Iran? Och vad kan vi alla göra för att stötta kampen? Svaren på det och mycket mer hittar du i avsnittet.

Lunds unga dissar medborgarförslagen

KRÖNIKA. Unga korrespondenten Emilia undersöker fenomenet medborgarförslag och upptäcker att snittåldern på de som skickar in förslag i hennes hemkommun Lund är 65 år. Varför dissas medborgarförslag av unga? Kommuner behöver jobba på ett annat sätt för att ta del av ungas röster, menar Emilia.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter