Trots att män är tveklöst överrepresenterade i film och deras roller oftast är mest nyanserade, så är det förvånande hur begränsad representationen av mannen är. En undersökning från 2020 visar att tv-serier som riktar sig till pojkar visar män som risktagare, löntagare, våldsamma och heterosexuella. Samtidigt är det många i generation Z, personer som växt upp efter millennieskiftet, som identifierar sig som något annat än hetero.
Den här texten är en del av en artikelserie som är skriven av Evelin Nyberg. Artikelserien lyfter olika metoder, verktyg och analyser kring hur underrepresenterade grupper porträtteras i förhållande till filmens berättelse och rollkaraktärer. I just den här texten får vi ta del av hur den manliga rollkaraktären porträtteras, vilka egenskaper mannen ofta tilldelas och vilken funktion den manliga karaktären har i berättelsen.
Vi behöver diskutera hur män och manlighet framställs i film för att kunna bredda innebörden av att vara man. I de filmer som tjänade mest 2019 var ungefär två tredjedelar av både alla talande och större rollkaraktärer män. Männen får alltså ta mest plats i film, men berättelsen om dem är oftast heteronormativ och det är kontrasten till det feminina som avgör vad manlighet är. Det innebär att mannen är det kvinnan inte är, vilket skapar en begränsad bild av mannen och utesluter även andra sätt för män att identifiera sig på bortom könen. Problemet med vad som visas för pojkar är att det lär pojkar vilka män de förväntas bli och det lär också alla andra vilka män som ska anses attraktiva. Här gräver vi djupare i två lite större kategorier av manliga karaktärer: den romantiska stalkern och den tysta djupa snubben.
Den romantiska stalkern
Romantikern porträtteras ofta som den snälla typen och han vill inget hellre än att ha en flickvän, och den han vill ha presenteras som hans enda sanna kärlek. Många gånger är problemet för den här killen att han hamnar i vänzonen, som till exempel Leonard i Big Bang Theory (2007-2019), kvinnan vill alltså bara vara vän med honom. Den snälla typen finns där för kvinnan, pratar med henne och hjälper henne, och därför tycker han att han förtjänar henne. Oftast är det meningen att publiken ska sympatisera med den romantiska stalker-karaktären och hoppas att han får tjejen i slutet av filmen.
Hur filmer romantiserar den stalkande mannen
Från kvinnans perspektiv blir den romantiska stalkern mer problematisk. Bland annat ignorerar han att hon inte är intresserad, som i This Means War (2012) och Flashdance (1983). Den romantiska stalkern övervakar kvinnan för att ha koll på hennes intressen så han kan få henne att tycka om honom och han dyker upp på platser som han vet att hon kommer vara på för att kunna prata med henne. Publiken lockas till att tro att kvinnan bara är svårflörtad och skulle vilja vara med mannen om hon bara gav honom en chans. Men egentligen kan den romantiska stalkern inte hantera att kvinnan avvisar honom och väljer därför att förfölja kvinnan. Detta fråntar kvinnan kontrollen över hennes eget liv eftersom det antas att det är mannen, och inte hon själv, som vet vad hon “egentligen” vill.
”Poängen blir att kvinnan behöver den djupa tysta snubben för att överleva…”
Den romantiska stalkern är självcentrerad och ignorerar kvinnans signaler, vilket innebär att han inte heller respekterar hennes förmåga att ta självständiga beslut. Ett exempel på detta är sci fi-filmen Passengers (2016) där Jim vaknar för tidigt ur sitt viloläge på väg till ett nytt liv på en annan planet. Jim inser att han kommer dö ensam innan de kommer fram till den nya planeten och tar sig därför rätten att väcka en snygg kvinna ur viloläget, vilket förstör hennes liv. Ändå så ska publiken sympatisera med Jim och karaktärerna förväntas bli ett par till slut. Detta befäster bilden av att en man har rätt till att få den kvinna han är attraherad av, och kvinnans egna livsval har ingen betydelse. Det betyder heller ingenting om hon redan är i ett förhållande som hon själv valt, eftersom det är meningen att hon ska vara med den romantiska stalkern. Han tar ingen hänsyn till vem kvinnan är utan blir kär i idéen om henne, vilket rättfärdigar att han ignorerar hennes gränser och rätt till privatliv. Enligt den romantiska stalkern är mannens enda väg till ett förhållande att hitta sätt att kontrollera och manipulera den kvinna han vill ha. Den romantiska stalkern förutsätter därför att det bara är mannen som vet när två personer är menade för varandra, då det är mannens önskan och åtrå som avgör vad som är bäst för alla inblandade.
Den tysta djupa snubben.
Den här killen är på flera sätt motsatsen till den romantiska stalkern. Den romantiska stalkern har goda intentioner med sina handlingar men har svårt att få kvinnan han vill ha. Till skillnad från den tysta djupa snubben som ofta gör dåliga grejer och ändå lyckas attrahera alla kvinnor. Grejen med den här snubben är oftast att han inte är som alla andra, han lever för ögonblicket och bryr sig inte så mycket om rätt och fel. Han har ofta ett emotionellt trauma i bagaget och även en egen moralisk standard som han mäter alla efter. Och det som gör att den tysta djupa snubben kommer undan med sitt bedrövliga beteende är att han är otroligt snygg. Det är hans utseende tillsammans med självförtroendet som gör att han uppfattas som attraktiv.
En verklighetsflykt från sociala normer
Den tysta djupa snubben bidrar även till en verklighetsflykt för publiken då han inte agerar enligt sociala normer. Han resonerar ofta på ett annat sätt än sitt kärleksintresse, vilket hon ska uppfatta som “djupt”. Kvinnan som han ska bli tillsammans med är ofta en duktig flicka som förväntas hitta det underliggande goda i den tysta djupa snubben. När hon har hela livet planerat, lever han på olika sätt bara för dagen. Vissa tysta djupa snubbar är intresserade av materiell rikedom, medan andra inte alls bryr sig om pengar. Oavsett så gör den tysta djupa snubben det som krävs för att överleva världen så som han ser den. Han tror sig veta vad som är bäst för alla och är villig att kämpa för det, vilket ofta leder honom utanför sociala normer och lagens gränser för rätt och fel.
Manliga rollkaraktärer som kidnappar kvinnor
Detta tar oss vidare till den djupa tysta snubben som på olika sätt kidnappar en kvinna, vilket händer i till exempel Knight and Day (2010),In Time (2011), Labor Day (2013) och 365 days (2020). Precis som med den romantiska stalkern så tar den här typen av berättelser alltid mannens sida. Många gånger kidnappas kvinnan “för hennes eget bästa”, vilket gör att när kvinnan försöker rädda sig själv uppfattas hon som irrationell och naiv. Det är mannen som vet bäst. Ofta är det också kvinnans självständighet som ses som orsak till att hon hamnat i den farliga situation som den tysta djupa snubben måste rädda henne från. Poängen blir att kvinnan behöver den djupa tysta snubben för att överleva, så hans våldsamheter uppfattas därför som kärlekshandlingar. Den djupa tysta snubben visar sig ofta ha ett hjärta av guld genom att han matar kvinnan, låter henne gå på toaletten eller låter bli att våldta henne. Traumat som han ändå väljer att utsätta henne för förklaras som nödvändigt och hans val att bete sig som han gör ursäktas ofta med det emotionella traumat som han har i bagaget.
Den tysta djupa snubben befäster bilden av att män inte behöver ta ansvar för sina handlingar så länge som de bär på ett undangömt trauma. I annat fall rättfärdigas mannens irrationella handlingar med att det egentligen var han som hade rätt och alla andra bedömde situationen fel. Han påstår också att det enda manliga sättet att visa kärlek på är genom våld. Och till sist, är en man snygg så får han komma undan med allt.
Bort från stereotyperna.
Det största problemet med männens porträttering är binäriteten, de får inte vara något som någon annan är. Mannen ska alltid framställas som unik i hans sätt att vara och ha andra karaktärsdrag än alla de andra rollfigurerna, om till exempel en kvinna är rädd så ska mannen vara modig. Detta kan leda till att vi förväntar oss att männen alltid ska gå sin egen väg och ha sitt eget sätt att se på saker. Det kan också leda till att pojkar uppfattar att de får vara vad som helst, så länge som de inte gör något feminint, det vill säga om pojkar ser en kvinna göra något så vet de att de inte göra det. Det riskerar också att lära män att identifiera sig väldigt mycket med sitt kön, när det också finns många fler saker som spelar in i vem man är. Om män skulle kunna visas ha samma egenskaper som andra könsidentiteter, så skulle kanske inte deras egenskaper kopplas lika starkt till könet utan mer till personen. Det skulle kunna öppna upp för pojkar och män att utforska vem de egentligen är, utan begränsningar.
Det kan finnas egenskaper som ses vanligt förekommande hos män, men det betyder inte att dessa egenskaper är grunden för manligheten. Istället så kanske de är så vanligt förekommande hos män för de är de enda egenskaperna som vi återskapar som manliga i våra berättelser. För vad som anses typiskt manligt förändras över tid, under till exempel romantiken var det manligt att gråta och bära spets. Därför behöver inte manliga karaktärer inte hela tiden skrivas utifrån att de ska vara manliga karaktärer. Istället bör de skrivas som nyanserade karaktärer, precis som det behöver skrivas nyanserade karaktärer som är kvinnor, hbtqi-personer och som inte kommer från den västerländska kulturen. Alla karaktärer bör få vara komplicerade och realistiska på sina egna sätt och deras egenskaper behöver inte hela tiden kopplas till deras kön.
Foto: James Pond, Unsplash
