Del 1 av 3. De politiska ungdomsförbunden ska fungera lite som de politiska partiernas uppkäftiga småsyskon. Unga korrespondenten Jenny Grahn har intervjuat några frontfigurer inom förbunden, om deras åsikter och vad som driver dem politiskt. Först ut är Rebecka Forsberg, språkrör för Grön Ungdom.
Hon blev medlem i Ungdomsförbundet när hon gick i nian. Efter att ha varit aktiv i ett år blev Rebecka språkrör för förbundet i Göteborg och sedan för Västdistriktet. Hon skrattar över zoom och säger att hon var blyg och tystlåten i början. Efter en period i förbundsstyrelsen blev hon nyligen vald till språkrör. Sammanlagt har engagemanget varat i sex år.
Efter att ha presenterat sig själv börjar Rebecka fundera över vad politik betyder för henne:
– Ja och vad är politik för mig… Det är så jävla mycket!
Rebecka syftar på vad som kommer med det politiska uppdraget. Som språkrör varierar uppgifterna från att sitta på kontoret och skriva debattartiklar, till att åka till skolor och prata med elever. På skolorna noterar hon en oroande trend bland eleverna: unga som påstår att de inte bryr sig om politik. Men när hon frågar om det finns något som borde förändras låter det annorlunda:
– Då har alla nästan alltid ett svar på det. Och det gör mig väldigt ledsen. Det blir så tydligt att det är så få idag som är aktiva inom politiken överhuvudtaget.
Många ungdomsförbund vittnar om att det är svårare att nå ut till gymnasieelever, då de inte släpps in på skolorna i samma utsträckning som tidigare. När Rebecka gick i gymnasiet kunde de bara skriva till skolans rektor och be om att få komma. Så är det inte nu. De som ändå öppnar upp för besök kan ha speciella veckor som de tillåter förbunden att komma, vilket gör besöken komplicerade.
– Och då är det inte alltid att vi har någon som faktiskt kan åka.
Konsekvensen blir att färre ungdomar kommer i kontakt med politiken. Rebecka tycker det är svårt att säga vad det beror på, men hon tror att Sverigedemokraternas framväxt kan ha bidragit till utvecklingen. På många skolor uppstod en osäkerhet om de då skulle tillåta besök överhuvudtaget.
– Jag tror skolorna var väldigt rädda för elevernas reaktioner. Det är ett problem eftersom vi i en demokrati ändå måste tillåta protester och att man får utnyttja sin demonstrationsrätt. Skolan har ett ansvar att uppfostra demokratiska medborgare. Det är därför märkligt om elever inte kommer i kontakt med partipolitik under sin skoltid, menar hon.
Vi kommer in på ungdomsförbundens roll och Rebecka får frågan om deras uppgift är att vara mer radikala för att trycka på partiet framåt i vissa frågor.
– Absolut. Man vågar lite mer och man… Jag vill inte säga att vi finns till att pusha på…
Men hon tillägger snabbt:
– Vi finns till för vår egen skull och ingen annans.
Rebecka illustrerar vad hon menar genom att berätta om de sju åren som Miljöpartiet satt i regeringsställning. När partiet gjort kompromisser som Grön Ungdom inte har kunnat ställa sig bakom, har de alltid varit tydliga med sin ståndpunkt.
“Vuxna gör inte ett piss för att minska klimatkatastrofen”
Klimatkrisen är en av de viktigaste frågorna för Grön Ungdom. Rebecka blev tidigt medveten om att vuxna inte gör tillräckligt för att rädda klimatet.
– Det finns en hel vuxengeneration som har skapat de här problemen och som inte gör ett jävla piss för att minska klimatkatastrofen.
Något som hon oroar sig över är diskussionen om bensinpriset. Idag förs en livlig debatt om huruvida bensinpriset ska höjas eller sänkas. Att sänka bensinpriset leder inte till ett bättre klimat, menar hon ironiskt.
– Klimatet blir ju inte bättre av att sänka priset på det som är dåligt.
En sänkning av bensinpriset leder till att det blir billigare för människor att köra bil i städerna. Det tycker Grön Ungdom är fel. Hon får frågan om de är medvetna om att många är beroende av att åka bil i stora delar av landet.
– Ja, hundra procent.
Grön Ungdoms förslag är att det ska riktas pengar till landsbygden för att omställningen ska fungera. De vill också satsa på att bygga fler laddningsstolpar för att underlätta laddningen av elbilar. Hon berättar om Klimatklivet, ett bidrag som kommuner och företag kan söka för idéer som bidrar till att minska klimatavtrycket, till exempel laddstolpar.
När debattklimat står på tur som ämne och hon får frågan vad man kan göra för att bidra till en sundare debatt, så konstaterar hon sakligt:
– Det enkla svaret är ju att inte vara en idiot.
De hon möter är dock inte idioter, snarare vänner.
– Jag kan börja med att säga att jag tycker att de flesta är väldigt bra på det här, säger hon och syftar på just debattklimatet.
– När jag träffar de andra ordförandena så kramas vi, snackar och skrattar med varandra. Vi kan också skämta om saker som vi sagt eller gjort under debatten.
Hon pausar när hon kommer in på Twitter, en plats där samtalen varken är särskilt nyanserade eller vänskapliga. Rebecka upplever att det blir sämre för varje dag som går. Det faktum att diskussionerna sker i kortfattad form gör det också svårt att få en helhetsbild.
– Jag tror att det är upplagt för att misslyckas.
Kanske är det trots allt fler fysiska möten demokratin behöver?
Fotnot: Alla eventuella åsikter som framförs av den intervjuade personen är hens egna.
Foto: Axel Lundholm Ericson
