En bit silvertejp av skuld över munnen
Samhälle

En bit silvertejp av skuld över munnen

I det här rummet pratades det så öppet om allt man inte kan prata om hemma. Begreppet psykisk ohälsa används inte eller existerar inte i många hem. Helen Ablatova om tystnadskulturen kring psykisk ohälsa i förorten.

Appen Clubhouse välkomnade mig med varm famn en dag i början av februari. Clubhouse är en plattform som har mötesrum med diskussioner om olika ämnen. Ett rum som skänkte extra mycket gemenskap var det där över hundra unga svenskar diskuterade psykisk ohälsa bland rasifierade.

Jag har aldrig känt mig så träffad. Ledsen, men samtidigt glad över att jag inte är ensam. Vi är många. Jag lyssnade. På ungdomar som delade erfarenheter av att växa upp med föräldrar som av olika anledningar flytt till Sverige. Ungdomar som kände både tacksamhetsskuld och prestationsångest. En känsla av att hela tiden bära omkring på en börda: du måste ta igen allt det som dina föräldrar har missat, på grund av alla uppoffringar som dina föräldrar gjort för dig. Ansvaret ligger på dig.

 

”Jag minns hur jag själv förnekade mitt egna mående. Landet jag är uppväxt i ser ångest som lathet. Är du deprimerad så är du bortskämd. Bokstavsdiagnoser? Det är bara ursäkter för att man inte lyckats i livet.”

 

I det här rummet pratades det så öppet om allt man inte kan prata om hemma. Begreppet psykisk ohälsa används inte eller existerar inte i många hem.

Jag minns hur jag själv förnekade mitt egna mående. Landet jag är uppväxt i ser ångest som lathet. Är du deprimerad så är du bortskämd. Bokstavsdiagnoser? Det är bara ursäkter för att man inte lyckats i livet.

Oavsett anledning bakom den psykiska ohälsan så är det skambelagt att försöka få göra en utredning. Har du inga papper på din sjukdom eller diagnos stämplas du mest som ett slags ouppfostrat monster.
Allt det här trodde jag på. Hur skulle jag veta bättre? Ingen pratade ju om det. Och de få som nämnde något menade att psykisk ohälsa var något man kunde välja att lida av.

När jag väl besökte läkaren och hon tog upp just det här med att psykisk ohälsa inte är valbart, utan är något som drabbar dig oavsett vad du själv har gjort, så minns jag bara hur jag skrattade. Jag trodde inte på henne. Jag gick nämligen in i den välkända väggen.
Varför skulle jag må dåligt nu? Efter allt vi gått igenom med familjen, så ger kroppen upp nu? Hur är det möjligt att det drabbade mig? Det var ju mamma som gav upp allt för mig, min syster och hennes föräldrar? Jag pluggar och har ett jobb. Framtiden ser ljus ut.
Jag satt jag där och skrattade åt läkaren. Hen vet mycket väl om det tidigare nämnda inte spelar någon roll när kroppen väl ger upp. Jag hade inga svar på många av läkarens frågor, men efter en stund fick jag svar på en fråga som jag själv inte ens ställt.

– Nej Helen, psykisk ohälsa är inte ett val, sa hen.

Samma sorts svar fick jag i samtalet på Clubhouse. Det var en famn som väldigt många av oss behöver. Något jag la märke till under samtalet, var hur ingen av oss uttryckte att det här på något vis var våra föräldrars fel. De, precis som vi, har också vuxit upp i samma struktur och vet kanske inget annat.

Det vi gör i stället är att sätta en bit silvertejp över munnen på oss själva. Hela tiden en skuld över att må dåligt, eftersom våra föräldrar alltid haft det värre. Men något som vi landade i, under samtalets gång, är att smärta och sorg inte går att jämföra. Vi reagerar olika på samma situationer och det är inget fel med det. Mår en dåligt och drabbas av psykisk ohälsa, så spelar det ingen roll om någon annan anser att de har haft det svårare. Vad som är svårt är individuellt och svårt att veta på förhand.
Jag vet hur det känns att inte kunna klaga över den där svåra kursen som du förmodligen behöver göra omtenta på. Jag vet hur det är att ständigt försöka leva upp till ett liv som föräldrar har kämpat att vi ska ha. Ett försök som resulterar till tryck över magen och tyngd över bröstet.

Men i samtal kan vi omfamna varandra i trygghet och förståelse. Vem vet, kanske vi själva nu vågar prata om hur vi mår, och ställa de krav vi behöver på vården när vi väl söker hjälp? En silvertejp av skuld men vi kan prata. Långsamt drar vi loss den utan att lämna några märken.

Foto: Khadim Fall/Unsplash

 

Helen Ablatova
Helen Ablatova

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig

REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om hur man hanterar sin oro över saker som inte går att påverka.

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”

KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals år. När patriarkatet letar sig in under våra skinn har vi bara ett val att göra, skriver unga korrespondenten Caroline Hellström som säger nej till fillers.

Sara Rad: "Det handlar inte om slöjan, det handlar om fritt val"

Radio Totalnormal gästas bland annat av Sara Rad och Arjang, som båda föddes i Iran och nu bor i Sverige. Hur är det att följa revolutionen härifrån med släkt och vänner kvar i Iran? Hur är livet som hbtq-person i Iran? Och vad kan vi alla göra för att stötta kampen? Svaren på det och mycket mer hittar du i avsnittet.

Lunds unga dissar medborgarförslagen

KRÖNIKA. Unga korrespondenten Emilia undersöker fenomenet medborgarförslag och upptäcker att snittåldern på de som skickar in förslag i hennes hemkommun Lund är 65 år. Varför dissas medborgarförslag av unga? Kommuner behöver jobba på ett annat sätt för att ta del av ungas röster, menar Emilia.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter