KRÖNIKA. Fastemånaden Ramadan lider mot sitt slut och det är dags att fira Eid. Vår korrespondent Faiaz Dowlatzai delar med sig av sina minnen från barndomens Eidfiranden, och hur han använder de minnena för att finna hopp och lycka trots att han inte längre kan fira med sin familj.
Ett annat ord som också väcker starka minnen hos mig är Eid. När jag tänker på Eid hör jag fragmenten av en väldigt gammal låt av en artist vars namn jag inte minns. Bland de känslor som jag får när jag tänker på Eid står nostalgi på toppen. Mitt skarpaste minne från Eid är när jag var elva. Det var lördag. Solen strålade och trädgården doftade av rosor och gräs. Jag hade nyligen duschat och tagit på mig byxorna med luvtröjan som mamma hade köpt från en andrahandsbutik på marknaden. Mellan händerna i tröjans ficka höll jag de femton rupees som jag hade fått av mina äldre bröder, det var min eidi, den största summan som jag hade ägt under mina elva år.
Den dagen satt vi alla runt en sufra, matbord, under valnötsträdet i vår trädgård och åt frukost tillsammans. Även morbror Kabir som annars bara besökte oss en gång om året – eftersom hans och mammas relation var komplicerad – var närvarande. Vi kramades, grattade Eid och åt jalebi med varm mjölk och nybakat bröd. Jag minns hur mamma log när morbror räckte brödet till henne. Båda hade tårar i ögonen. Så småningom blev det suddigt framför mina ögon också, glädjens tårar. Mina tre systrar som var gifta var hemma igen. De skrattade, liksom mamma, mina bröder och morbror Kabir. Till och med jag som annars brukade vara blygast och tystast skrattade. Jag fyllde lungorna med doften av sesambröd och vårens friska blommor, tittade upp mot den gamla blå himlen och tackade skaparen för kärlekens gåva. Föga anade jag att det skulle bli ett av mina lyckligaste barndomsminnen.
”Jag minns hur jag drömde om att varje dag var Eid så att hela familjen samlades.”
För många är Eid ett sätt att fira fastemånadens slut. För mig har det alltid varit en möjlighet att älska och bli älskad, förlåta och be om förlåtelse, glömma gamla sår, vrede och fiendskap och ta nya steg mot kärlek, frid och gemenskap. Jag minns hur mamma varken talade om eller med farbror Kabir året ut, men när det var Eid träffades de alltid och såg varandra i ögonen, log och bytte ord. Jag minns också hur jag drömde om att varje dag var Eid så att hela familjen samlades, att mamma och mina systrar bakade bröd medans jag och mina bröder mjölkade kon och förberedde frukost, och att vi sedan samlades runt sufraan och åt med gapskratt. Om jag bara visste att framtiden hade andra planer för oss, att dagen då vår familj separerades snart skulle komma och att vi aldrig igen fick samlas ihop så, varken under Eid eller någon annan högtid!
Jag står vid fönstret i min lägenhet, tittar ut på den enorma skogen och tänker på Eid som kommer om några dagar. I huvudet hör jag än en gång den gamla låten och ser glada barndomsbilder. Jag fyller lungorna med syre, brer armarna, slutar ögonen och ler stort. Man behöver inte alltid sitta runt samma bord tillsammans med dem man älskar för att vara lycklig. Ibland räcker det med att man letar i huvudet tills man hittar albumet med de glada minnena och låter sig simma bland dem, så funkar det i alla fall för mig som inte träffat mamma på över åtta år. Det finns hopp i minnen om barndomen.
Eid påminner oss om värdet av kärlek, förlåtelse och gemenskap. Den påminner oss också om vilka vi en gång varit, varifrån vi kommer och vilket liv vi levt. Vi må inte vara med våra biologiska familjer och det må inte vara vår barndomsstad, men vi kan fortfarande höra de gamla sångerna och fira Eid med den nya familjen, våra vänner. Och kanske finns det någon någonstans i världen som väntat länge på att höra din röst? Eller kanske är det någons röst som du vill höra? Är det någon du velat tacka, förlåta, be om ursäkt eller erkänna din längtan till? Nu är det dags att ta upp mobilen och knappa numret. Ibland kan det vara oss själva som vi måste erkänna saker för, och då gäller det att ta ett djupt andetag, stå framför spegeln och öppna upp. Det är lättare än du tror, viktigare än det låter.
Eid Mubarak!
