“HBTQI-personer ska inte behöva flytta till storstäder för att leva sina liv”

Medan många satsningar på kultur fortsätter att vara tillfälliga, och kulturverksamheter utanför storstäderna fortsätter att försvinna, vill föreningen Lesbisk Makt bryta mönster. Men hur gör man för att få verksamheter för unga på lands- och glesbygd att finnas kvar? Joella Kalala träffar verksamhetsutvecklarna Sofia Skoglund och Rebecca Sutton för ett samtal om landsbygd, ungdomskultur och såklart lesbiskhet.

Vi börjar vårt zoom-samtal med att prata om organisationens historia, hur den uppkom och varför. Det hela startades 2013 av Robin Spegel. Hon ville skapa ett lesbiskt sammanhang – ett nyktert lesbiskt sammanhang – som inte kretsade kring att man träffades på fest eller klubb. Det var då hon kom på detta med att träffas kring frukost, berättar Rebecca Sutton.

– Hon bjöd in till vad hon då kallade för “lesbiska frukostmöten”, och det var startskottet för det som senare kom att bli föreningen Lesbisk Makt.

Lesbisk Makt säger sig vilja skapa mer gemenskap bland lesbiska, ett rum där lesbiska och lesbiskhet är normen. Rebecca nämner att föreningen har en öppen definition av lesbiskhet, och att det är man själv som bestämmer om detta är en gemenskap för en. Som kvinna, icke-binär och/eller transperson.

Under hösten kommer Lesbisk Makt att genomföra två projekt: Lesbisk plats – ung lesbisk organisering på landsbygden och LM POC – separatistiskt rum. Båda projekten är unika i sitt slag, då projekt som enbart riktar sig mot unga lesbiska på landsbygden och icke-vita lesbiska inte tidigare genomförts. Finansieringen kommer från Arvsfonden respektive MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

– Vi såg att det var lättare att organisera sig inom föreningen och för medlemmar som bodde i större städer, än vad det var och är för medlemmar i mindre städer och orter. Delvis för att det inte finns stabila lokalavdelningar, men också för att det finns färre andra verksamheter för hbtqi-personer på mindre landsbygdsorter, säger Rebecca.

Hon berättar att de själva har erfarenhet av att växa upp på landsbygden, och vet hur viktigt närvaro och synlighet är. Sofia tillägger att de vill bidra till att bryta det mönster som finns idag – att hbtqi-personer behöver flytta till de större städerna för att kunna leva sina liv.

Ett problem som stora nyhetsmedier ofta har, är att de inte är baserade på en plats tillräckligt länge för att lära känna den lokala befolkningen och få deras förtroende. Projekt som riktar sig till unga hbtqi-personer på landsbygden har samma problem, kanske i ännu större utsträckning, då det säkerligen kommer finnas personer som söker sig till verksamheten som inte är säkra på sin identitet och/eller har ett stöttande nätverk runt sig.

– Jag tänker att vi har bra kunskap sen tidigare genom ordinarie verksamhet. Vi kräver aldrig att man måste veta någonting för att få komma till våra mötesplatser, utan det bygger på en nyfikenhet för lesbiskhet. Jag vill dock att vi inför projektet ska ta fram en ännu noggrannare plan för att motverka otrygghet, säger Sofia Skoglund.

– Inte bjuda in en massa personer utifrån, utan hålla det så litet och säkert som möjligt. Jag tänker också att här behöver vi verkligen ta hjälp av personer som finns på plats på olika orter, och som kan fungera som en brygga mellan de unga och projektet, tillägger Rebecca Sutton.

Något som de båda verksamhetsutvecklarna trycker på under intervjun, är att de inte vill att projektet ska bli något tillfälligt. De vill att projektet ska leva kvar på de olika orterna och i deras verksamhet långt efter att projektet och pengarna från Arvsfonden tagit slut. Och för att säkra att detta blir fallet, så har de redan i framtagandet av projektet hört av sig till flera kommuner och diskuterat om hur man kan samarbeta. Som det ser ut nu, så har ett antal kommuner sagt att de vill vara med och stötta projektet på olika sätt.

När jag frågar dem om hur de ser på tillfälliga satsningar överlag när det gäller unga personer och ungdomsfrågor, säger de följande:

– Jag tänker att det är ett generellt problem att projekt – alltså formen projekt – existerar egentligen. Det är problematiskt om syftet inte är att ha specifika resurser i tid och pengar, och resurser som personal för att föra in i ordinarie verksamhet och bli bättre på spetskompetens. Vi har tidigare haft ett Arvsfondsprojekt för queers i de norra länen, och tar med oss erfarenheter och kunskap därifrån för att kunna bli bättre som ordinarie verksamhet. Vi tycker att det är viktigt att ta till vara på det man lär sig i projekt så det inte bara försvinner, utan implementeras och överlever, säger Sofia.

”Det är ett stort problem i grund och botten, att de existerande mötesplatserna som har funnits försvinner.”

– Ett sätt att göra det på är att verkligen samarbeta med den ordinarie verksamheten, att inte skilja dem åt allt för mycket. Utan att den ordinarie verksamheten alltid finns med i projektet, säger Rebecca.

Hon tillägger att det är ett stort problem att det bara sker tillfälliga satsningar som sedan försvinner. Det skapar motsatsen till förtroende och minskar möjligheter till engagemang.

Vi pratar om hur mötesplatser som fanns när man växte upp inte finns längre och hur deras försvinnande påverkar unga personer på lands-och glesbygden.

– Det är ett stort problem i grund och botten – att de existerande mötesplatserna som har funnits försvinner. Det försvårar både vardagen och tillvaron för ungdomar, säger Sofia. Vad vi har sett så har det generellt aldrig funnits mötesplatser för queera personer, så vi har utgått från att det inte finns. Sen är det ett problem att de generella fritidsgårdarna försvinner. Vart ska man ta vägen då? Ska man vara hemma eller vara tvungen att hänga ute, eller måste man hålla på med någon sport?

Om du är vill läsa mer om Lesbisk Makts verksamhet eller deras projekt ”Lesbisk plats – Ung lesbisk organisering på landsbygden”, så hittar du mer information om det på deras hemsida, lesbiskmakt.nu.

Foto: Lesbisk makt