Helen: "Min resa började när jag kom till Sverige"

Sångerskan Helen Habtemariam kände sig för svart för Italien och inte svart nog för sitt nya sammanhang i Sverige. Så hur hittar man sin musikaliska identitet i ett tredimensionellt mellanförskap?  Inom kort släpper hon singeln “Regina Neira”, en hyllning till svarta mödrar. Sveriges rösters Nasrin Mohamoud besökte inspelningen av musikvideon – i Helens eget hem. 

När jag anländer till lägenheten i Norsborg går det knappt att komma innanför dörren. Lägenheten kryllar av folk. I vardagsrummet står inspelningsteamet och riggar upp för fullt. I köket hörs skratt från skådespelarna som äter lunch innan nästa tagning.
I all hast välkomnas jag av Helen som flänger runt mellan team och deltagare. Jag observerar på avstånd från hallen för att inte ta upp onödig plats. Teamet, som alla består av nära vänner till Helen, jobbar ideellt, omkring 10  personer med olika roller. Idag regisserar Helen Habtemariam de första scenerna av videon till hennes kommande singel “Regina Nera”  – “Svart drottning”. 

Helen Habtemariam är 24 år gammal och född och uppvuxen i Italien. Under 90-talet flydde hennes föräldrar inbördeskriget i Eritrea och hamnade i Milano. Helen beskriver uppväxten i Italien som komplicerad. Med föräldrar från Eritrea och som svart kvinna i Italien har hon känt av ett stort mellanförskap – en upplevelse av att varken känna sig hemma i landet hon växt upp i eller i föräldrarnas hemland. 2018 valde Helen att lämna Italien och flytta till Sverige, något hon menar handlade om en flykt från den enhetliga vardagen hemma i Italien. I Sverige började hon arbeta på restaurang på dagarna och som barnvakt hos en svensk-italiensk familj på kvällarna.

– Jag kom till Sverige med inställningen att jag skulle ta tag i mitt liv och kanske börja studera. Istället har jag jobbat och lagt ner mer tid på musiken och insett att det är musik jag vill göra. Jag hittade min passion. Det var lite det jag saknade i Italien.

När Helen gick i mellanstadiet brukade hon köra till en italiensk hiphopgrupp, något hon gärna inte delar med sig av till särskilt många, påpekar hon och skrattar. Redan i lågstadiet var Helen fascinerad av sång och ville att folk skulle höra hennes röst. 

–  Jag var så arg när jag gick i ettan och vi skulle ha skolföreställning och jag aldrig fick huvudrollen, trots att jag var bäst på att sjunga, säger hon och skrattar. 

– I mellanstadiet gjorde vi en version av filmen “High School Musical” och jag fick rollen som den svarta tjejen i filmen. Vad heter hon ens? frågar Helen och brister ut i skratt igen. 

– Ingen minns hennes namn, för hon var en biroll. Jag ville ju vara huvudrollen Gabriella men jag fick aldrig det. Trots att jag än idag tycker att jag förtjänade det. 

Vad betyder musiken för dig?
–  Jag har alltid älskat RnB genren även fast jag aldrig växte upp med den typen av musik. Den enda musik jag lyssnade på i Italien var sånt som gick på TV eller spelades på radion och det var ju inte direkt RnB. 

Helen berättar att hon som tonåring lyssnade mycket på Ashanti och Destiny’s Child. Men att det var först i Sverige som hon började utforska musik genren RnB alltmer. 

Det här med att “hitta sitt eget sound”  har varit en utmaning för Helen. Utforskandet i att hitta sin plats i musiken öppnade upp för frågor kring identitet som Helen gått och burit på länge. 2020 släppte hon singeln “Back Home” som handlar om just det mellanförskap hon känt. 

–  Jag led ju av en identitetskris när jag först började med musiken. Hela mitt liv har jag växt upp i ett vitt land där man fick mitt utseende ifrågasatt. När jag kom till Sverige började jag känna en annan typ av dissonans. Jag har ju inte växt upp med svart musik, varken r&b, soul eller hiphop. Jag hade inte samma referensramar som mina svarta vänner här i Sverige hade och började ifrågasätta om jag var tillräckligt svart för att kunna göra den här typen av musik, säger Helen.

Känner du dig mer hemma i Sverige än i Italien?
– Jag har utmanats med min identitet så länge. I min låt “Back Home” pratar jag ju om det. 

Född och uppväxt i Italien, med föräldrar från Eritrea och en flytt till Sverige. Mellanförskapet, som är temat för Helens singel “Back Home” är en ständig kamp menar hon. Hon har aldrig varit i Eritrea men känner samtidigt att hon är väldigt nära sin kultur. Konsten kommer från den eritreanska sidan, inte den italienska,  menar Helen. 

– Vart jag än hamnar har så har jag det i bakhuvudet. Italien är ett land som inte ens ser mig, italienare ser inte folk som oss. Även fast jag är född och uppvuxen där, jag pratar italienska, jag sjunger på italienska och jag äter pasta varje jävla dag, säger hon och skrattar. 

Samtidigt har flytten till Sverige tillfört ännu en dimension till mellanförskapet. Ett land som är så långt ifrån både den eritreanska och italienska kulturen. När Helen flyttade till Norsborg märkte hon snabbt av hur svårt det var för hennes rasifierade vänner i Sverige, som bor i olika förorter, att anses som svenskar. 

– Jag vill inte göra anspråk på deras utrymme eftersom jag kom till Sverige för bara tre år sedan. Jag menar betraktas de som tillochmed är födda här inte som svenskar, så varför skulle jag vara det? Men för att svara på din fråga. Jag känner mig hemma här. Sverige har gett mig otroligt fina vänner och otroliga möjligheter när det kommer till mitt kreativa skapande. 

Nästa scen ska strax dra igång. Helen försvinner iväg för att fixa med de sista detaljerna. Jag blir utkörd från vardagsrummet där inspelningen ska äga rum för att göra plats åt alla som ska vara där. Stämningen är god och skrattet hörs ut till köket när Helens röst plötsligt ropar: 

– Kamera redo?

– Ja!

– Varsågoda, säger Helen och inspelningen är igång. 

När den första tagningen är över slår vi oss ner på soffan och fortsätter intervjun. Helen är upprymd. 

Ta mig igenom den första låten du skrev.
– Jag var fjorton. Det var en kärlekslåt som hette “Amaro” som var skriven som en refräng till en rappare. 

Spännande! Var kan jag hitta den låten?
– Du kommer inte hitta den. Jag tänker inte blotta mina tonårssorger, säger hon och skrattar högt. 

Okej. Men hur är det med den första låten du släppte publikt?
– Scegli me, heter den och betyder “välj mig”. Det var också en kärlekslåt och den första sången jag skrev när… Eller nej. Det var inte den första låten jag skrev när jag kom till Sverige men det var den första låten jag var stolt över och som jag ville släppa. 

“Scegli me” var även den första låten där Helen samarbetade med sina nya vänner i Sverige. Hennes vän Atosa var regissör och gjorde musikvideon till låten. De möttes på Fanzingos medialab dit Helen brukade gå för att låna musikstudio och spela in musik.Helen musik har hittills bara varit på italienska. Hon berättar att hon fått frågan om att skriva på engelska men menar att texterna tappar som djup ifall hon inte skriver på sitt förstaspråk. 

– Vad skulle jag sjunga? Jag kan inte sjunga “I love you” i alla låtar, min engelska är liksom inte så mycket mer avancerad än så. Jag hade bara skrivit en massa klyschiga kärlekslåtar, säger hon och skrattar. 

Vad får du för respons av svenskar som lyssnar på din musik?
– De älskar det! Jag blir ju mer hypad i Sverige än vad jag någonsin blivit i Italien. Jag tror det är för att man kan känna viben. Allt handlar inte om text , när det kommer till låtar. Svenskar är också mer vana med att lyssna på r&b och den musikviben jag har. Man lyssnar inte så mycket på det i Italien. Mina vänner förstår inte vad jag sjunger, men de känner det, och det är viktigast för mig. 

“Regina Nera” är en känslofylld låt på italienska med textrader som beskriver en hårt arbetande kvinna som överkommit många motgångar i livet.I en låtrad sjunger hon om hur hennes egen mamma arbetade som städerska åt hennes rika klasskamrater. 

– Regina Nera är ett kärleksbrev dedikerat till alla svarta mammor därute, alla svarta drottningar. För mig handlar det ju självklart om min mamma, för det är den svarta mamma jag känner till. Hon är allt för mig. Eftersom jag växte upp bland vita var det vanligt att jag jämförde min mamma med vita mammor. Jag kunde ibland bli arg över att hon inte kunde ge mig de materiella saker mina vänner hade. Inte för att hon inte ville, men hon hade inte ekonomin för det. Jag jämförde henne med alla andra mammor som kunde göra saker med sina barn på helgerna för att de hade pengar. Som liten förstod jag inte riktigt vad min mamma behövde gå igenom för att få mat på bordet. 

Helen tar en paus och fortsätter. 

–  Vetskapen om att hon kom till det här landet utan att kunna språket med en helt annan kultur som referensram, samtidigt som hon ju bar på egna trauman. Ändå har hon lyckats uppfostra barn på det. Hon gjorde allt hon kunde för oss. Hon jobbade som städerska åt mina rika klasskamrater, och gör det än idag. Min mamma är helt enkelt inte som alla andra mammor. Hon är en drottning. Hon gav upp hela sitt liv i Eritrea för att ge oss ett säkert hem och har jobbat arslet av sig sen dag ett. Hon är Regina Nera, och låten är mitt sätt att säga “Mamma jag ser dig och jag ser allt du gjort för mig.” 

Helen tystnar efter sista meningen. Det är svårt att inte beröras av hennes reflektion   sin mamma. En reflektion hon menar att många av hennes vänner med utlandsfödda föräldrar känner igen sig i.

Vad vad hennes reaktion när hon fick höra den?
– Helt ärligt… Hon förstod inte ett enda ord, säger Helen och brister ut i skratt.  Hon sa “Är det jag? Regina Nera? och så sjöng hon med på den delen, men italienskan är kanske inte hennes starkaste kort.