För att kunna hitta stereotyper i filmer och tv-serier så finns det en uppsjö av tester att ta hjälp av. Testerna går ut på att med hjälp av att ställa några enkla frågor, kunna se om filmen trillat i någon fallgrop när det gäller representation och stereotypa bilder. Många av testerna är väldigt enkla och det kan vara en bra idé att använda samma test på flera filmer, för att få en bild av hur utbredd en viss stereotyp är.
Den här texten är en del av en artikelserie, som är skriven av Evelin Nyberg. Artikelserien lyfter olika metoder och analysverktyg för att se hur underrepresenterade grupper porträtteras i förhållande till filmens berättelse och rollkaraktärer. I just den här texten får vi olika tester presenterade för oss och hur de kan bli användbara verktyg för de som vill fördjupa sin kunskap kring hur olika roller i filmens värld porträtteras och hur de är en del av filmens berättelse.
Kvinnors representation
Allt började med en seriestrip av Allison Bechdel på 1980-talet om hur kvinnor porträtteras i film, den utvecklades till Bechdel-Wallace-testet. För att klara testet måste en film innehålla två namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man. Fortfarande har filmer svårt att klara det här testet, så för att hjälpa publiken att hitta filmer som klarar testet finns A-märkningen. Märkningen innebär helt enkelt att filmen har klarat de tre kriterierna i Bechdel-Wallace-testet, detta kan också uppmuntra filmproduktioner till att arbeta med sin representation.
Medan Bechdel-Wallace-testet uppmärksammar den minimala representationen av kvinnor i film så höjer F-rate ribban genom att lyfta filmer där kvinnor får ta plats i viktiga roller i produktionen. För att få märkningen F-rate behöver filmen antingen ha en kvinnlig regissör eller en kvinnlig manusförfattare. Om filmen uppfyller båda kriterierna och dessutom har en kvinnlig huvudroll, som inte bara är där för att stötta en manlig huvudkaraktär, så får filmen märkningen TRIPLE F-Rated. Ett annat test, The Sexy Lamp test, skapades av serietidningsförfattaren Kelly Sue DeConnick för att uppmärksamma att kvinnor sällan får någon avgörande roll i berättelser. Testet innebär helt enkelt att det inte ska gå att byta ut den kvinnliga karaktären mot en sexig lampa utan att det påverkar historiens slut. Filmer underkänns också av testet om kvinnornas enda funktion i handlingen är att motivera mannen eller räddas av honom.
Det finns också tester som fokuserar på vilken roll som den kvinnliga huvudrollen får, som Villareal-testet. Det underkänner filmer om en kvinnlig huvudroll introduceras som en av dessa tre stereotyper: matriarken, den sexualiserade eller den härdade, uttryckslösa eller själlösa. Däremot kan filmen rädda sig själv om den kvinnliga huvudrollen uppfyller minst tre av fyra av dessa kriterier: karaktären har en karriär och besitter en maktposition; karaktären har barn; karaktären är vårdslös och tar dåliga beslut; karaktären är sexuell och har makt över sin egen sexuella identitet. Vad detta test belyser är att det är okej att en kvinna innehar rollen som en av de här stereotyperna, men det får inte vara hela hennes identitet. Problemet som det här testet fokuserar på är alltså att kvinnor ofta får en endimensionell roll.
De här testen är inte de enda som undersöker kvinnors representation. Andra sätt att undersöka kvinnans berättelse i film är genom att använda Mako Mori-testet och Peirce-testet. För att istället titta på hur jämställdheten ser ut bland de minsta rollerna i filmer kan man ta hjälp av Koeze-Dottle-testet och Hagen-testet. Och Landau-testet är ett till test som belyser de stereotypa berättelserna som en kvinna får i film.
HBTQI-personers representation
Det finns enkla sätt att börja hitta de stereotyper som representerar hbtqi-personer i film. Vito Russo-testet består av tre frågor som rör representationen av hbtqi-personer. Först ska det finnas med en karaktär som kan identifieras som hbtqi, men karaktären får inte enbart eller till största del definieras utifrån hens sexuella läggning eller könsidentitet. Till sist ska karaktären vara en så stor del av handlingen att det kommer påverka hela historien om hen tas bort. För att undersöka representationen av transpersoner i film så finns också The Brighter Test som kräver att det finns en transperson med i filmen, som spelas av en transperson och att hens berättelse handlar om något annat än hens transition.
Den första frågan i Vito-Russo-testet är väldigt viktig för att undvika att filmer som queerbaitar klarar testet. För att filmen ska godkännas krävs det mer än att produktionsbolaget säger att en karaktär identifierar sig som hbtqi, karaktären måste även kunna identifieras som hbtqi av publiken. Båda testen pekar på att om hbtqi-personer får finnas i film så får de sällan ta tillräckligt med plats för att vara nyanserade karaktärer utöver deras sexualitet eller könsidentitet. Även om det behövs filmer och tv-serier med karaktärer som utforskar sin sexualitet, så behövs det också karaktärer som vet vilka de är och lever ett vanligt liv och att deras sexuella läggning eller könsidentitet porträtteras som lika självklar, och närmast ointressant, som heterosexualitet.
Kulturella stereotyper
Det finns massor av tester som tar upp representationen och stereotyperna av marginaliserade grupper och olika kulturella grupper i film. Ett av testen som föreslagits är DuVerney-testet, som i huvudsak handlar om att de svarta karaktärerna ska fylla sina egna syften och inte bara vara rekvisita i en vit berättelse. Leila och Nadia Latif föreslog fem frågor som filmerna ska klara för att godkännas av testet: Finns det två namngivna karaktärer som inte är vita? Pratar de med varandra? De har inte ett romantiskt förhållande med varandra? Har de någon dialog som inte syftar till att trösta eller stötta en vit karaktär? Är åtminstone en av dem definitivt inte en magisk svart person? Testet belyser problemet med att karaktärerna som inte tolkas som vita ofta bara finns till för att stötta karaktären som uppfattas som vit.
För att belysa hur svensk film till största delen består av karaktärer och skådespelare som tolkas som vita utvecklades Chavez-Perez-testet. Testet efterfrågar en film som har två icke-vita karaktärer, som spelas av icke-vita personer, som pratar med varandra om något annat än brott eller brottslighet. Och numera finns det också en A-märkning baserat på detta test. Det finns också ett poängsystem som kan användas för att på en skala se hur bra en film representerar kvinnor som uppfattas som svarta, det kallas The Kent Test. Bland annat får filmer poäng för att svarta kvinnor inte stereotypiseras och om karaktären inte är den som offrar sig för att nå målet i filmen. Andra test som kontrollerar representationen av kvinnor i marginaliserade grupper är Waithe-testet, som fokuserar på svarta kvinnliga karaktärers maktpositioner och förhållanden, och The Ko test som är mer inriktat på de kvinnliga karaktärernas språk och talutrymme. Till sist finns Villalobos-testet som fokuserar på specifikt på stereotyperna kring hur latinas och hispanics representeras i film och Riz-testet som belyser den stereotypa porträtteringen av muslimer.
Varför behövs testerna?
De här testerna är enkla sätt för oss i publiken att lära oss att känna igen stereotypa porträtteringar av grupper som är underrepresenterade i filmer. Men inga av de här testerna kan användas som bevis på en kvalitativ porträttering av någon av grupperna eller en kvalitetsmärkning av filmen. Det är inte heller så att till exempel Bechdel-Wallace-testet kan avgöra om en film är feministisk eller inte. Det som testerna kan göra är att peka ut att stereotyperna fortfarande finns och att många av de populäraste filmerna fortfarande har problem med grundläggande representation. Resultaten kan användas för att argumentera för en bredare representation både framför och bakom kameran, det är först då alla filmer har en ärlig chans att godkännas i de här testerna.
Foto: Unsplash, Hello I´m Nik
