Ja, vi gråter också, men inte med er

De två senaste gångerna jag grät framför någon var båda med mina tränare. Jag har spelat handboll i nio år och har precis bestämt mig för att sluta. Vi hade spelarsamtal och jag fick frågan om hur jag såg på nästa säsong. Till en början kom ingenting ur mig.

Under nio års tid har mitt enda mål, inte bara med handbollen utan också med livet, varit att bli bäst i världen på handboll. Men i och med skador och andra växande intressen så har jag behövt acceptera att det inte kommer hända. Det var otroligt tufft att erkänna för mig själv och jag började helt enkelt gråta. Det var inget jag ville göra men det kändes okej med den här personen. Jag har känt honom i många, många år och jag litade på honom. Att han inte skulle gå runt och berätta för folk att jag hade gråtit och skratta åt mig. Den andra gången var med min handbollstränare på skolan. Anledningen var samma sak och jag kände en otrolig tillit till henne.

Det finns en föreställning om att killar inte kan prata om känslor eller gråta. För det första så tycker jag inte att det är något att sträva efter, att gråta framför folk. De situationerna jag beskrev hade varit mycket smidigare om jag inte grät för när jag grät så kunde jag inte uttrycka det jag ville. Givetvis kan jag bara prata för mig själv men jag tror att många kan känna igen sig.

Det är ganska ofta som jag har djupa samtal om komplicerade saker och känslor med mina killkompisar. Men det är alltid väldigt spontant och känns aldrig tvingat. Vi sätter oss aldrig ned och säger att nu ska vi prata om känslor. Och de som klagar på att killar aldrig pratar om känslor är aldrig med i de samtalen för vi litar inte på dem. Vi litar inte på att de inte kommer gå runt och prata om vad som har sagts. Så ja, vi pratar också om känslor, vi kan också gråta, men inte med er.

Texten publicerade för första gången i tidningen Shoo sommaren 2022.