Jag måste berätta om barnens verklighet i Afghanistan
Samhälle

Jag måste berätta om barnens verklighet i Afghanistan

Min familj tillhörde folkgruppen hazarer, som historisk använts som slavar i Afghanistan. Vi har inte haft några rättigheter. Vi tillhör minoriteten shiamuslimer. Vi blir diskriminerade för våra små näsor och östasiatiska ögon. Talibaner dödar, straffar, avrättar och piskar oss, och allmänheten tycker att vi inte har rätt att finnas i Afghanistan.

Jag är född högt uppe bland bergstopparna i den Östra delen av Afghanistan omkring sexton mil sydväst om Kabul. Det var sommar när jag föddes, och jag kunde sova utan bekymmer i min mammas famn. Sedan kunde jag växa upp i en vacker miljö med kärleksfulla människor. Det liknade en sagovärld, där somrarna är gröna, fulla med dofter av blommor, fräscha grönsaker från landet och frukt som mullbär, plommon och aprikos. Det är i alla fall så jag vill minnas det. Men sanningen är mycket mörkare.

Min familj tillhörde folkgruppen hazarer, som historiskt har använts som slavar i Afghanistan. Vi har inte haft några rättigheter. Vi tillhör minoriteten shiamuslimer. Vi blir diskriminerade för våra små näsor och östasiatiska ögon. Talibaner dödar, straffar, avrättar och piskar oss, och allmänheten tycker att vi inte har rätt att finnas i Afghanistan.

Det är därför många hazarer försöker fly från Afghanistan och vi lever bland bergen för att skydda oss. För min familj har det lyckats, vi är ju fortfarande vid liv, men rädslan att bli mördad finns fortfarande med oss.

Bland alla oroligheter kände jag mig trygg min by. Bergen var min skyddszon, min frihet och kvittot på min existens. Som barn visste vi inte ens hur livet på andra sidan berget såg ut. Men många släktingar som vågade lämna berget dog eller blev kidnappade. Jag minns när jag var liten, hur talibaner försökte ta sig till vår dal bland alla berg, och misslyckades. Hela byn kämpade emot och försökte skydda kvinnor och barn.

Talibanerna är kända för sin barbariska ideologi och sina självmordsbombare. Det är en mardröm för alla afghaner som tycker annorlunda än dem, men de är extra hemska mot hazarer och skjuter direkt om de märker att man är hazar.
Efter attacken mot New York den 11 september 2001 startade USA kriget mot terrorismen och attackerade talibanerna och Al qaida.

När talibanerna föll och USA kom till Afghanistan, blev landet mer fritt och demokratisk.  Lagen ändrades och hazarer fick medborgarskap, men hatet mot hazarer fanns kvar hos folket och vi fortsatte trakasseras.
Några år senare stack min bror utomlands från byn. I flera år trodde vi att han hade dött, men sanningen var att han hade tagit sig till Sverige. Ett mirakel hade hänt. Några år senare kunde hela familjen följa efter.

Jag minns dagen då jag åkte till Helmand, en stad i sydvästra Afghanistan, för att hämta min familjs pass. När jag stod på torget sprang en självmordsbombare ut och sprängde sig själv.

Allt hände så fort mitt framför mina ögon. Jag frös till och tappade mitt förstånd. Som tur var stod jag längre bort, annars hade jag aldrig kommit till Sverige och aldrig skrivit det här texten. Direkt efter händelsen tänkte jag på att jag skulle ligga lågt och hålla mig undan, för det finns alltid en risk för att det kommer en till självmordsbombare.

Jag svängde in vid en gränd och försökte sortera mina tankar efter händelsen. När jag gick förbi en dörr såg jag en man som kom ut och höll en spade i handen. Jag kunde se rädslan i hans ögon, men jag var så chockad och kunde inte säga något. När jag vågade titta på spaden såg jag ett människoben och hur det rann blod från tårna. Jag tänkte att det kanske var en kroppsdel från självmordsbombaren som hade flugit in på mannens gård.

”Jag tänker på alla barn som föds och dör under oro, utan att få chansen att utvecklas utanför talibanernas murar.”

Det jag berättar här är en vanlig dag i Afghanistan. Döden är alltid nära och det finns alltid en risk att du aldrig kommer tillbaka vid liv, när du lämnar hemmet. Nu när talibanerna tagit över igen, dör många fler, varje dag.

Jag hade chansen att ta mig bort från inbördeskriget men nu när jag ser hur mitt land blir allt mer otryggt för folket som är kvar, gråter jag över hur maktlös jag känner mig. Jag tänker på alla barn som föds och dör under oro, utan att få chansen att utvecklas utanför talibanernas murar.

Jag tänker på alla höga berg som har bevittnat alla orättvisor, allt blod och all död och att de fortfarande står där raka mot himlen, som om de ser ljus någonstans i mörkret där uppe.

Alla människor skulle ha rätt att leva ett liv i fred och harmoni, att låta sina barn växa upp i trygghet och med framtidstro, och med möjlighet för alla att utbilda sig och utveckla sig och bidra till en bättre värld.

Därför vill inte jag förlora hoppet om framtiden, inte ge upp inför ondskan och allt hemskt som händer. Jag vill att alla vi som har fått lämna vårt hemland, på något vis kan vara  starka och hjälpa de som finns kvar i vårt hemland, och upplysa omvärlden så mycket vi kan om hur vår verklighet är, så fler kan hjälpa till så Afghanistan kan bli ett land där alla folkgrupperna i framtiden kan leva i harmoni med varann.

Bismillah Zahedi
Bismillah Zahedi

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig

REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om hur man hanterar sin oro över saker som inte går att påverka.

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”

KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals år. När patriarkatet letar sig in under våra skinn har vi bara ett val att göra, skriver unga korrespondenten Caroline Hellström som säger nej till fillers.

Sara Rad: "Det handlar inte om slöjan, det handlar om fritt val"

Radio Totalnormal gästas bland annat av Sara Rad och Arjang, som båda föddes i Iran och nu bor i Sverige. Hur är det att följa revolutionen härifrån med släkt och vänner kvar i Iran? Hur är livet som hbtq-person i Iran? Och vad kan vi alla göra för att stötta kampen? Svaren på det och mycket mer hittar du i avsnittet.

Lissett om nya spionlagen: “Är det nu vi börjar tystas?”

KRÖNIKA. Journaliststudenten Lissett Palma oroas över den nya spionlagen, som kan leda till att granskande journalister som gör sitt jobb bryter mot lagen. “Den nya generationen journalister ska inte behöva vara rädda för att granska makten och avslöja missförhållanden.” skriver hon.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter