Nästan varje dag reflekterar jag över hur livet som diagnosfri är. Jag tänker på det särskilt i situationer när det uppstår problem för mig, som jag tänker att jag hamnar i bara för att jag har diagnoser. Alltifrån tillfällen på badplatser, när jag befinner mig på Gröna Lund eller när jag ska handla kläder kan det uppstå problem för mig för att jag har ADD och Asperger/autism – jag fungerar annorlunda än “normala” i min ålder. Läs Oscar Lönnbergs krönika om att leva med diagnos.
Jag kan få det jobbigt på badplatser för att det är för många människor på samma utrymme. Stranden blir för trång för mig och jag måste därifrån! Samma sak om jag står i Max och ska beställa hamburgare – plötsligt måste jag gå ut från restaurangen. Jag brukar inte fungera så bra i sociala miljöer, jag blir trött i huvudet, och därför undviker jag dem och tillbringar hellre tid inne på mitt rum. Jag älskar att vara själv på mitt rum. Följer jag ändå med min familj till stranden finns risken att jag plötsligt blir trött och då blir jag också irriterad, och det går ut över andra. Jag har inga vänner, och det låter nog sorgligt i dina öron men inte för mig, det är självvalt.
Jag har haft en del problem med skolan. Redan när jag var liten och gick “sexårs”, blev det svårt för mig att umgås vilket resulterade i att jag gick om en årskurs. Det kändes jävligt konstigt, för ingen jag kände hade gått om redan som sexåring‚ vi hade ju inte ens börjat i “riktiga skolan”. Då förstod jag heller inte varför eftersom jag ännu inte fått några diagnoser.
”Jag har inga vänner, och det låter nog sorgligt i dina öron men inte för mig, det är självvalt”
När jag var åtta år började jag i Parkhemsskolan och jag gick där från ettan till femman. Det var en jobbig period i livet eftersom jag blev mobbad. Min syster har sagt att jag alltid såg ledsen ut. Räddningen blev innebandyn. Den hjälpte mig att få bort tankarna på skolan. I sexan började jag i Kunskapsskolan och där var det bra till en början, men ganska snart började problem uppstå även där eftersom vi bytte lärare så ofta. På ett år bytte vi lärare fyra gånger och jag är dålig på att hantera förändringar. Sommaren mellan sexan och sjuan fick jag göra en utredning. Mina föräldrar hade länge misstänkt att jag har en diagnos, faktiskt redan från det att jag var en liten bebis har de berättat, men nu skulle jag alltså se om det verkligen var så. Resultatet blev ADD som står för attention difficult disorder och är en diagnos som liknar ADHD fast med ADD har man ingen energi som med ADHD. Tack vare att jag fick ADD-diagnos fick jag mer hjälp och stöd i skolan. Jag gick ut grundskolan med godkända betyg och skulle börja gymnasiet efter sommaren. Jag längtade! För nu var det bara tre år kvar på skolan, sedan var jag klar. Jag var skoltrött.
När jag började gymnasiet var det bra till en början – innan lärarna skapade problem för mig. De började att bli stöddiga emot mig, jag förstod inte varför. Under påsklovet ringde min engelsklärare min pappa och sa att jag hade fuskat på ett nationellt prov. Det hade jag, men det var bara för att jag inte fick den hjälpen som jag behövde – som jag hade rätt till! Detta förklarade pappa för rektorn. Efter nationella provet tog läraren ut alla i klassen för enskilda samtal om betyg, alla utom mig, och det gjorde mig förvirrad. Jag frågade varför, men han svarade inte. Jag kände att han inte brydde sig om mig och vi anmälde händelsen till skolinspektionen men det blev inget av ärendet. Sedan var en av mina mentorer dum mot mig. Han hade varit föräldraledig och fått barn, när han kom tillbaka frågade jag var han varit och då svarade han argt till mig: “Skit i det du” och det gjorde mig också ledsen. Vi stod i matsalen och flera andra lärare skrattade åt min mentors kommentar och det gjorde ännu ondare. Jag satte mig bredvid honom med min matbricka och då tittade han argt på mig och sa: “Varför sätter du dig här?”. När det var två månader kvar av vårterminen beslutade mina föräldrar att jag skulle hoppa av och gå om första året på gymnasiet i en ny skola, Tumba gymnasium och fordonslinjen för att den verkar lättare än många andra linjer. Och jag fick också göra en till utredning och den visade att jag förutom add har asperger/autism. När jag fick veta det kändes det bra, det förklarar varför jag är så mystisk, som jag kan känna att jag ofta är. Till exempel, om någon slår sig kan jag inte låta bli att skratta, även om jag förstår att man inte skrattar när någon gör sig illa. Min nya diagnos förklarar också varför jag trivs bäst själv på mitt rum, när andra ungdomar i min ålder verkar älska att springa runt på Gröna Lund och vara sociala på fester. Jag orkar inte vara social.
Nu när jag ska börja i Tumba hoppas jag att det blir bättre – att jag får förstående och snälla lärare och klasskamrater som är schysta mot mig. Mina föräldrar jobbar hårt för att få den hjälpen jag har rätt till. När jag är klar med skolan tänker jag att jag får ta det som det kommer, det som händer det händer, men jag kommer inte att plugga vidare och inte heller ta ett år och resa för jag hatar att flyga. Jag är som tjuren Ferdinand. Jag vill helst sitta under min korkek (i mitt fall mitt rum) och lukta på blommorna (i mitt fall spela tevespel).
Foto: Christian Erfurt, Unsplash
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2019
