Pandemin har varit världsomtumlande, men blir den nu ett minne blott efter att de flesta restriktioner hävs idag, fastän pandemin fortfarande lever kvar?
Handsprit efter att ha handlat i mataffären. Isolera dig vid snuva. Stanna hemma om någon i ditt hushåll har symptom. Håll dig borta från kollektivtrafiken. Flaket vi studenter aldrig fick åka på. Oron för föräldrar, morföräldrar, nära och kära i riskgrupper. Presskonferens med Anders Tegnell. Klipp som sprids på sociala medier. Applåder för de som kämpar inom vården runt om i världen. Dödsfall. Börskrasch. Återkommande reklam på YouTube, teven och sociala medier som påminner oss om att ta hand om varandra. Tvätta händerna med tvål och vatten (minst trettio sekunder) men framförallt, kom ihåg att hålla avstånd. Pandemin har varit världsomtumlande, men blir den nu ett minne blott efter att de flesta restriktioner hävs idag, fastän pandemin fortfarande lever kvar?
Enligt Sveriges Radio har smittspridningen ökat på äldreboenden i Sverige. I ett annat reportage nämner de att det nu är en större smittspridning i Dalarna än vad det var förra året vid samma tidpunkt. Men vi blickar framåt; vad kommer vi käbbla om härnäst? Vad kommer politikerna skriva ett inlägg om och sociala medier rubbas av?
Vi delar både det ena och det andra i våra flöden på Instagram, Facebook eller Tiktok. Vi uppmuntrar människor till att engagera sig i dagens viktiga fråga, men när morgondagen gryr finns det en ny brinnande fråga att sätta sig in i. Vi har större förutsättningar idag för att göra våra röster hörda, och visst är det mäktigt. Vi har en större makt att samla oss, sprida kunskap om orättvisor och få uppmärksamhet av de som sitter på makten. Det är inte något fel med detta; vi blir berörda och vill att andra ska beröras. Eftersom att vi hela tiden nås av dåliga nyheter, hemskheter och tragedier av massmedia blir jag orolig över att vi kan bli avtrubbade. Frågor som kräver mer än bara en delning, ett inlägg från politiker och en boom på sociala medier, faller i glömska efter en stund i rampljuset. Vi bryr oss om så mycket att det tillslut inte blir någonting.
Det är visserligen naturligt att engagemang för ämnen dör ut med tiden, men jag tänker på händelserna som format tidigare generationer och hur man hade reagerat på dem i dagens informationssamhälle. Vietnamkriget som väckte ungdomsrörelsen till liv hade förmodligen varit en hashtag i mängden idag. Koncentrationslägren i Sovjetunionen och Nazi-Tysklands hemskheter som barnen i skolan utbildar sig om varenda dag; samtidigt som Kina driver egna koncentrationsläger, som omvärlden låter passera förbi. Vi minns Bill Clintons affär med Monica Lewinsky, men vem kommer ihåg alla de konkreta skandaler Donald Trump var inblandad i under hans tid som president? Vad kommer forma vår tid, med allt som händer runt om i världen? Kanske kommer vi inte minnas någonting.
Nu har allt fler tagit vaccin och många är inte längre lika rädda för covid som de var när media rapporterade om den första bekräftade smittan i Sverige. Jag är iallafall inte lika rädd, som jag var när skolan stängde ner och studenten ställdes in 2020. Idag ett år senare försvinner alla restriktioner. Pandemin är förmodligen den största världsomtumlande händelsen som min generation har varit med om. Men nu tas alla restriktioner bort, och kanske debatten med pandemin i centrum likaså. Men för många smittskyddsläkare i Sverige är pandemin långt ifrån slut. Kommer människor i allmänhet ens minnas oron och konsekvenserna av pandemin? Kommer vi komma ihåg oron för våra nära och kära eller hur äldrevårdens brister uppenbarades 2020, avståndet vi tog ifrån varandra, evenemang som blev inställda och känslan när allt man kände till plötsligt försvann? Och känslan när vi plötsligt fick ställa om hela vår vardag. Jag vill komma ihåg det. Jag vill inte glömma bort hur skör jag insåg att vår värld är, hur enkelt allt kan tas bort ifrån oss.
