Konst får aldrig bli något enbart för barn eller genier!
Kultur

Konst får aldrig bli något enbart för barn eller genier!

När jag skriksjunger Carola i duschen är det lika mycket konst som den vackrast målade tavlan. Men så fort vi släpper loss och skapar konst så ses det som löjligt, skriver kulturkrönikören Lowe Smith Jonsson.

Det är sensommar, soligt och vännerna skrålar “Helan går”. De kanske inte så ljuva tonerna fyller trädgården med liv, och medan ni sjunger tillsammans antar ni utmaningen att skala ännu en kräfta. Att det här, körsång av “Helan går”, är typ den enda konstutövning som svensken sysslar med, det kan man tycka vad man vill om. De flesta skulle nog inte ens erkänna “Helan går” som konst. För konst, det är ju något som finns på museum, konserthus och teatrar. Eller har skapats av den som är utbildad eller väldigt skicklig.

Ingen skulle väl heller hävda att det årliga skådespelet på julafton, där en familjemedlem tar på sig rollen som tomte, och vi läser verser vi skrivit till varandra, är konst. Ingen skulle erkänna att bland de många som söker uppmärksamhet i köerna till program som “Idol”, även finns konstnärer. Eller att de kompisgäng med 13-åringar som koreograferar långa dansrutiner för sociala medier, också på något sätt håller på med konst.

”Om man målar så gör man det medvetet fult, och sjunger man är det karaoke efter nio shots och en spya på finlandsfärjans heltäckningsmatta”

Allt det här är dock tydliga exempel på att när någon i vårt land försöker sig på konst, utan att vara experter eller särskilt bra, så måste det ske på skoj. Om man målar så gör man det medvetet fult, och sjunger man är det karaoke efter nio shots och en spya på finlandsfärjans heltäckningsmatta.

Varför har vi stympat oss så under de senaste hundra åren att vi inte ens tillåter oss att ge uttryck för några av människans mest primala begär: att skapa, uttrycka sina känslor och att dela med sig av detta. Och hur kan det ha gått så illa att de få gånger vi låter oss släppa loss, så ses det inte som något annat än löjliga traditioner?

Konsten har stympats på ungefär samma sätt som samhället i stort. Då konsten gått från att vara något vi är en del av, till att bli något som vi betraktar, så har vi i denna hyperversion av vårt alienerade samhälle inte längre en relation till det som finns omkring oss. Vi vet knappt ens vilka som bor i samma trapphus, och vi har sällan träffat personalen i vår lokala matbutik. En situation som varit absurd för bara tvåhundra år sedan.

När konsten blir frånvarande, och vi betraktar och inte utövar den, skapas ett samhälle där vi inte längre på ett naturligt sätt är förankrade i vår vardag eller med varandra. Det är genom konsten vi lär känna oss själva, men också våra medmänniskor. Att uttrycka sig har blivit något som ska bedömas, värderas och köpas. Konst är inte längre något individen gör för sin egen skull, utan är endast värdefull, och på riktigt, om den uppskattas av andra.

Denna process har resulterat i en så kallad professionalisering av konstnärskapet. Det räcker inte längre med att skapa konst för att man skall vara konstnär. Nu krävs utbildning, anpassning och inte minst en inkomst kopplad till ens konstform. Att då skapa konst som inte ger vinst, inte drar publik eller inte förmedlar ett viktigt budskap, blir något konstigt.

Det mest bisarra i sammanhanget är ju att det inte är någon som förbjudit oss att skapa. Det är vi själva, i ett desperat försök att passa in, som ofta omedvetet väljer att lägga ner instrumentet och häller ut färgerna. Att utöva konst för att det gör en lycklig ses som något naivt. Därför lägger vi gradvis under uppväxten band på oss själva tills den dag vi är vuxna. För vuxenhet är idag inte förenligt med den frihet som konst ger.

Konstens mening och vårt egna konstskapande, som att sjunga snapsvisor för att känna gemenskap, eller att tillsammans med vänner skapa en dansrutin, har därför täckts av flams för att skydda oss själva och konsten vi utövar mot kritiska blickar.

Behovet av samhörighet, som vi får genom konsten, har blottlagts under pandemin. När vi inte kan socialisera fysiskt med varandra så söker vi nya vägar. Jag tror det är därför så många har hittat konsten under pandemin. Vi är många som har börjat virka, måla, sy eller spela instrument. Vi människor behöver nämligen släppa ut våra känslor och känna gemenskap, hur mycket vi än försöker låtsas som motsatsen.

Måla en ful bild, ta en dansklass, låna hem en pjäs av Shakespeare och läs den obegripliga engelskan han skrivit. För de flesta av oss är inga tränade ballerinor, vi har inga magiska röster och inte heller har vi Michelangelos penselföring men det skall inte vara ett hinder för att det vi gör skall få räknas som konst.

Och ta i från tårna när du skrålar på kräftskivan.. För så länge du vågar uttrycka dig, tar du med varje falsk ton, med varje klumpigt danssteg, varje ful bild och replik, pinsamt levererad, tillbaka konsten. Den konst som är din att äga!

Foto: Pixabay/Sarah Sediki

Lowe Smith Jonsson
Lowe Smith Jonsson

Relaterade produktioner

Kulturskole-läraren Sverker: “Jag har det bästa jobbet i världen”

INTERVJU. Forskning visar att elever som studerar musik också presterar bättre i skolan. Vår korrespondent Elina Wahlund har träffat piano- och ensemblepedagogen Sverker Magnusson som vittnar om detsamma. Långa köer och budgetnedskärningar kan bli dyrt för samhället, menar Sverker.

"Musiken blev en terapiform"

I veckans avsnitt av Radio Totalnormal blir det både musik, stand up och psykiatrikritik. Bland annat gästar musikern Mikael Odén som berättar om hur han började skriva som tonåring för att få utlopp för det som var jobbigt. Foto: Anima Visual / Unsplash

Iman Talabani: “Jag kunde inte visa mig svag”

INTERVJU. Vi har träffat Iman Talabani på en pizzeria på Kungsholmen. Iman slog igenom som poet som 17-åring och har idag över fem miljoner visningar på sin Youtube-kanal. Hon är också manusskribent, regissör och skådespelerska. Senast syntes hon i serierna Streams och Skav, som visas på SVT play.

Kungen av Atlantis kommer till Radio Totalnormal

Radio Totalnormal gästas av Petter Settergren som är aktuell med boken När jag var kungen av Atlantis där Petter berättar om hur det är att leva med diagnosen schizofreni. Vi uppmärksammar även världsdagen för psykisk hälsa och bjuder som vanligt på musik, poesi och mycket mer!

Unga filmskapare gör det själva

DIY (Do It Yourself) är enklare än någonsin med den nya tekniken. På Södra Sthlm Filmfest som hölls nyligen berättade flera unga filmskapare hur de lyckats slå sig in i filmbranschen med liten budget. Vår reporter Bruno Risberg var på plats.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter