Mina ögon följde de olika ljusen som skymtade förbi i mörkret samtidigt som tåget passerade nya stationer. Min favoritlåt ”Habits” av Tove Lo gick på repeat och känslan av eufori strömmade genom kroppen. Det unga paret som satt några rader framför mig fångade min uppmärksamhet.
Medan beatet pågick i hörlurarna började killarna att kyssas. Efter en stund gick en äldre man på tåget och satte sig i närheten. Han stirrade förskräckt när han fick syn på killarna och sa med en vass röst – Usch det där ska jag inte behöva se. Vad äckligt!
”För mig är kärlek, genom alla uttryck, det som håller oss levande och som gör att vi känner oss sedda i en värld som annars är kall och full av ensamhet.”
Mannens kommentar provocerade mig. Att någon kan vara vara så dömande mot ett förälskat par gör mig arg och ledsen. För mig är kärlek, genom alla uttryck, det som håller oss levande och som gör att vi känner oss sedda i en värld som annars är kall och full av ensamhet. Kärlek vidrör vår djupaste längtan till varandra och är obeskrivligt vackert. Det finns varken riktlinjer eller regler för hur kärlek ska se ut eller uppstå, förutsatt att den är laglig.
Jag tänker på den äldre mannens reaktion och vill tro att ingen föds som vare sig homofob eller som någon som inte accepterar olikheter. Uppväxten har stor betydelse för hur vi lär oss att tänka och samhället har ett stort ansvar. Speciellt skolan har en viktig roll gällande respekt för olika identiteter och uttryck för kärlek, samtycke och jämlikhet. Det behöver finnas med som en röd tråd under skolgången för att vi ska kunna bygga ett förnyat och öppet samhälle för kommande generationer.
Ett samhälle där alla får vara sitt sanna jag och därigenom leva på riktigt är ett samhälle jag vill leva i. Där alla har möjligheten att kyssa vem den vill i takt till beatet i mina hörlurar.
Illustration: Klara Wahlberg
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2020
