Maryams mardrömmar kommer tillbaka
Samhälle

Maryams mardrömmar kommer tillbaka

De iranska kvinnornas kamp mot förtryck och våld får Umeåbon Maryam att återuppleva sitt eget trauma som liten flicka i Teheran. Unga korrespondenten Faiaz Dowlatzai träffar henne en regnig dag på Stora Hotellet i Umeå.

Jag sitter i soffan i lobbyn på Stora Hotellet nära Umeå tågstation och väntar på henne. Mörka moln har hopat sig på himlen och dagens första regndroppar träffar fönsterglaset. Det är ganska lugnt i lobbyn. En ung kvinna står bakom receptionsdisken och knappar tyst på datorn framför sig. Två äldre par sitter ett par bord längre bort och dricker te.

 

På väggen framför mig hänger två tv-skärmar som visar bilder på hotellets lyxiga rum. Jag klunkar ur mitt te och kastar en blick på den lilla trädgården utanför fönstret. Bladen i träden och på marken har börjat ändra färg från grön till gul, brun och röd. Regndropparna och den milda vinden får trädens grenar och löv att vibrera. Jag hinner inte riktigt ta in hela bilden, när jag plötsligt hör hennes röst.

– Hej, säger hon och kommer fram till mig.
– Hej, säger jag och ställer mig upp för att kramas.

Hon bär svarta läderbyxor med vita sneakers, en röd långärmad tröja och en svart läderjacka. På läpparna bär hon sitt vanliga ledsna leende. Hon är tjugotvå, fyller snart tjugotre. Födelseorten är Kabul, men hon är uppvuxen i Teheran, Iran. Vi har varit vänner i över fem år nu. Första gången vi träffades var på ett event i Stockholm. Eftersom vi klickade, bytte vi kontaktuppgifter. Inom kort blev vi bästa vänner. Tidigare brukade vi träffas nästan varje vecka. Vi gick på bio, promenerade vid Skeppsbron och delade berättelser om vår barndom. Men sen flyttade socialen henne till Umeå och sen dess har vi bara träffats två, tre gånger, men vi pratar i telefon nästan dagligen. Nu ger vi varandra en kram och hon slår sig ner i soffan bredvid mig med en djup suck.

– Hur mår du? undrar jag, trots att jag vet att hon inte mår bra. Det var ju därför hon ville ses.
– Okej, säger hon och ler blygt. Du då?
– Lagom bra. Har du sovit nånting?
– Ja, säger hon, men jag ser att hon inte är helt ärlig.
– Säg inte att du varit vaken hela natten och tittat på nyheterna igen? frågar jag.

Men hon säger ingenting och jag förstår att det är precis vad hon har gjort.

– Vill du berätta hur det känns, när du ser hemskheterna i Iran och Kabul?
– Du vet hur det känns, jag har redan berättat för dig.

Det stämmer. Maryam skriver till mig nästan dagligen och berättar att hon har mardrömmar om sitt liv i Iran och saker som hänt henne där. Det är därför hon inte vågar stänga ögonen på nätterna och istället sitter i sängen med mobilen i handen och bläddrar på Instagram.

– Fortfarande mardrömmar?
Hon nickar.
– Ser du bara honom eller hela familjen?

På den frågan svarar hon inte. Jag antar att hon inte vill prata om det, så jag ställer inga vidare frågor i ämnet. Istället frågar jag om hennes skola och arbete. Hon läser bygg och har nyligen fått praktik nära sin skola. Hennes chef på praktiken är en kvinna som invandrat från Kurdistan och som jobbar med att renovera villor. Maryam har alltid varit en person som tycker om att laga, bygga om och fixa saker, så jag tror henne när hon säger att hon trivs på praktikplatsen.

“Varje gång jag går in på sociala medier ser jag hur de misshandlar flickor”

När Maryam var sju år gammal blev hon våldtagen av sin morfar. Jag minns fortfarande då hon gråtande berättade om händelsen över telefon.. Det var sent på kvällen och jag satt vid fönstret i min lägenhet i Kungsängen och tittade ut på snöflingorna som föll från himlen och täckte träden.

– Jag var sju år gammal, började hon. Det var en solig dag, jag var sjuk och låg i vardagsrummet. Mamma och alla andra var borta, förutom morfar. Han var alltid hemma, då han var arbetslös och inte hade någon annanstans att bo. Han kom till mig med choklad i ena handen och en annan sak i den andra. Jag undrade vad jag skulle göra med den, inte med chokladen, utan den andra grejen. “Lek med den, min dotter”, sa han.

– Dagarna gick och morfar fortsatte hämta choklad med leksaken nästan varje dag, ofta mitt på natten när alla andra sov. En dag kom han och sa att det var dags för en ny lek. Han tog av sig kläderna och började röra det som han kallade för leksak i min kropp. Jag sa att jag var rädd, att jag ville gå till mamma. Men han lyssnade inte, utan bara fortsatte, tills mamma kom in i rummet och skrek på morfar.

Efter händelsen med morfarn började hela familjen ta avstånd från Maryam. Inte ens hennes mamma ville veta av henne. När grannarna fick veta vad som hänt, började de kasta sten på henne när hon passerade på gatan. Både barn och vuxna kallade henne för horunge och najes, som enligt islam är den värsta sorten av smuts. Hennes systrar, kusiner och egen mamma sa att ingen skulle gifta sig med henne, eftersom hon var en ohederlig flicka. Flera gånger försökte hon ta livet av sig, men av någon anledning lyckades hon inte med det. Eftersom hon inte hade någon annanstans att bo, bestämde hon sig för att stå ut med all förnedring. Tids nog blev hon tillräckligt gammal för att träffa en pojke, bli kär och rymma med honom till Turkiet. I Ankara skaffade paret varsitt jobb och en lägenhet att bo i. Efter ett tag förlovade de sig, men efter att pojken genom ett meddelande på sociala medier fick reda på händelsen med morfadern, så lämnade han henne. Maryams hjärta krossades igen.

– Du måste sova på natten, nattsömnen är jätteviktig, säger jag och tittar på henne när hon gäspar.
– Jag vet, men hur? Varje gång jag går in på sociala medier ser jag hur de misshandlar flickor och försöker kontrollera och äga deras kropp och liv. Det är precis så de gjorde mot mig. I religionens namn misshandlade de mig under hela min barndom och även när jag var tonåring. Om jag hade chador på mig, kallade mina bröder mig för “en hora som försöker be om Allahs förlåtelse”. Om jag tog bort min chador, piskade de mig och kallade mig för en smutsig hora. I deras ögon är kvinnor inte människor med fri vilja och rättigheter, utan en egendom. Rätt och fel har ingen betydelse där. Allt handlar om hur de, männen, vill att kvinnor ska leva!

Jag vet att hon har rätt, därför säger jag ingenting. Jag bara suckar och betraktar hennes blöta ögon. Tiden går. Regnet fortsätter. Tystnaden lyder.

Maryam heter egentligen något annat.

Faiaz Dowlatzai
Faiaz Dowlatzai

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig

REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om hur man hanterar sin oro över saker som inte går att påverka.

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”

KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals år. När patriarkatet letar sig in under våra skinn har vi bara ett val att göra, skriver unga korrespondenten Caroline Hellström som säger nej till fillers.

Sara Rad: "Det handlar inte om slöjan, det handlar om fritt val"

Radio Totalnormal gästas bland annat av Sara Rad och Arjang, som båda föddes i Iran och nu bor i Sverige. Hur är det att följa revolutionen härifrån med släkt och vänner kvar i Iran? Hur är livet som hbtq-person i Iran? Och vad kan vi alla göra för att stötta kampen? Svaren på det och mycket mer hittar du i avsnittet.

Lunds unga dissar medborgarförslagen

KRÖNIKA. Unga korrespondenten Emilia undersöker fenomenet medborgarförslag och upptäcker att snittåldern på de som skickar in förslag i hennes hemkommun Lund är 65 år. Varför dissas medborgarförslag av unga? Kommuner behöver jobba på ett annat sätt för att ta del av ungas röster, menar Emilia.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter