“Min kusin är fast i Kabul. Hon börjar förstå varför talibanerna letar efter henne”.

“Min kusin är fast i Kabul. Hon börjar förstå varför talibanerna letar efter henne”.

Varför går talibanerna från dörr till dörr i Kabul och letar efter unga flickor? Korrespondenten Sarah Sediqi flydde från Afghanistan till Sverige 2015. Nu tänker hon på sin fjortonåriga kusin som är kvar. 

Min kusin Amina sover inte längre. Hon är fjorton år gammal och har stora mörka ögon, långt hår och brun hy. När hon och hennes två syskon saknade mat, så sov hon. När hon saknade nya kläder till sin skolstart, så sov hon. Och efter att hon sett döda människor på torget efter en explosion så sov hon.

Men nu kan hon inte sova längre. 

Just nu är Amina i Kabul, tillsammans med ungefär trettio andra av mina släktingar som flytt från sin by, undan talibanerna. I byn förstörde talibanerna många hus, medan folk försökte försvara sig och stoppa dem. Sedan gick talibanerna dörr till dörr och hämtade alla unga flickor. Nu har de alltså även tagit Kabul. 

Det här gör att jag också har svårt att sova, i min säng i södra Stockholm. 

Amina hade sätt att fly verkligheten, att komma till andra världar. Hon älskade matlagning, att baka och att läsa Koranen. Men de härliga timmarna är borta nu. Sanningen är att allt är borta: hopp, glädje, drömmar om att utvecklas. 

Den här flickan föddes, precis som jag, i Afghanistan, och hon har, precis som jag, många gånger funderat på vem det var som bestämde att hon skulle födas just där.   

Att födas i ett land där inte ens din egen mamma är stolt över dig, eftersom du har fel kön. Ett land där grundläggande rättigheter som mat, rent vatten och tak över huvudet inte är självklara. Ett land där man så fort man går utanför dörren möter barn och vuxna som tigger för att överleva. 

Min kusin var ändå glad att hon hade ett hem. Hon hade en familj och hon fick gå i skolan. Hon behövde inte vara analfabet, som sina kusiner. 

Men ibland jämförde hon sitt liv med flickor från turkiska och indiska serier. De har fritidsaktiviteter, egen mobiltelefon, fina kläder, de går i skolan. Deras föräldrar ger dem kärlek. 

Varför, undrade min kusin, är inte jag som dem? Varför måste jag städa, diska och tvätta när jag egentligen vill göra något annat? Varför får jag stryk av min pappa om jag ifrågasätter de här reglerna? 

Och varför, undrar Amina, är allt det här nu borta? 

Hennes liv var svårt, men det var ändå en vardag, och trots allt älskade hon det. Hon kunde drömma om en framtid. Nu är det bara mörker. 

Min kusin har alltid vetat att det finns många saker hon måste vara rädd för när hon växer upp i ett land som Afghanistan. Men det allra farligaste har alltid varit talibanerna. Det är de som spränger sig själva för att döda andra, det är de som vill införa sharialagar, det är de som vill få bort alla kvinnor och flickor från samhället, det är de som vill döda alla hazarer, det är de som vill förbjuda musik, tv, telefoner, all sorts modern teknik. 

Amina brukade be till Gud på kvällarna att talibanerna skulle försvinna. Men det verkar inte som att Gud lyssnade. 

Nu går inte Amina i skolan längre, alla hennes vänner och lärare är spridda för vinden, och när hon nu går ut kan hon inte ha på sig sin rosa panjabi, utan måste ha en burka som hon inte trivs i. Den har en ful blå färg och gör att hon knappt ser framför sig. Hon snubblar ofta på den. 

Amina gråter också över sin pappa, som blivit extra sträng mot henne och hennes systrar den senaste tiden. Pappan säger att de inte får prata högt hemma, inte titta ut genom fönstret, inte träffa någon. Han önskar att flickorna inte fötts, eller att de dött i en av talibanernas explosioner. Varför? För att talibanerna letar efter dem. 

Amina förstår inte varför. Hon visste att talibanerna är farliga, men varför letar de efter tjejer i hennes ålder? De kan ju inte hantera vapen eller spränga sig själva på torget, som talibaner brukar göra. Hon kan inte förstå vilken nytta hon och hennes systrar har för dem?

Det finns ofta någon som förklarar. En äldre kvinna i släkten brukar sätta sig ned och berätta. 

Om hur talibanerna går från hus till hus, letar efter unga tjejer som de kan ta med våld, för att sedan gifta sig med dem. De kallar det sin belöning för kriget de har utkämpat. 

Den äldre kvinnan säger till flickorna: var tysta. Stanna hemma. Visa inte att ni existerar. 

Amina gråter igen. Hon vill inte gifta sig med en taliban. De är farliga, fula och smutsiga. Förresten vill hon inte flytta från sin familj. 

När hon tänker på det här brukar hon höra sin egen mormors böner till Gud. Om och om igen sa mormodern att hon ville ha tre pojkar i stället för de tre flickor hon hade. Min kusin visste det här. Men hennes egen mamma dog. Mormodern fick ta över. Det fanns inget annat val för någon.

Vad Amina inte visste var: varför? Varför önskade mormodern att de var pojkar i stället. Varför ville hon inte ha dem? 

Nu vet hon det också. Svaret gör henne bara ännu mer ledsen, och ännu mer arg. 

Jag som skriver detta lyckades fly från Afghanistan 2015, från ett äktenskap jag inte ville vara kvar i, och från alla de problem som min kusin nu sitter fast i. 

Visst, jag har ett utvisningshot hängande över mig, men jag är i Sverige. Jag skriver det här på en dator, i en lägenhet i Stockholm. Jag jobbar, pluggar, lever ett liv med vänner, en pojkvän, med det mesta som en vanlig svensk tjej har. 

Men nu kan inte jag heller sova. Jag vet hur det var tidigare för kvinnorna i min familj. Jag kan bara ana hur det är under talibanerna. Och jag kan inte längre få tag i min kusin.

*Amina heter egentligen något annat.

 

Sarah Sediqi
Sarah Sediqi

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig

REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om hur man hanterar sin oro över saker som inte går att påverka.

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”

KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals år. När patriarkatet letar sig in under våra skinn har vi bara ett val att göra, skriver unga korrespondenten Caroline Hellström som säger nej till fillers.

Sara Rad: "Det handlar inte om slöjan, det handlar om fritt val"

Radio Totalnormal gästas bland annat av Sara Rad och Arjang, som båda föddes i Iran och nu bor i Sverige. Hur är det att följa revolutionen härifrån med släkt och vänner kvar i Iran? Hur är livet som hbtq-person i Iran? Och vad kan vi alla göra för att stötta kampen? Svaren på det och mycket mer hittar du i avsnittet.

Lissett om nya spionlagen: “Är det nu vi börjar tystas?”

KRÖNIKA. Journaliststudenten Lissett Palma oroas över den nya spionlagen, som kan leda till att granskande journalister som gör sitt jobb bryter mot lagen. “Den nya generationen journalister ska inte behöva vara rädda för att granska makten och avslöja missförhållanden.” skriver hon.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter