Min väg från moskén till ett katolskt kapell

Jag är född och uppfostrad i ett muslimskt samhälle. Under mina första femton levnadsår trodde jag att islam var den enda sanna religionen i hela världen.

Som troende muslim fokuserade jag bara på koranen och följde de regler som våra mullor predikade om. Jag var övertygad om att jag var en god muslim, vilket per definition också betydde att jag var en god människa. Omedvetet avskydde jag inte bara alla andra religioner, men även andra inriktningar inom islam, och trodde att jag hade rätt att göra det! Hur kan man vara så dum att man inte förstår att kor bara är djur och inte några man kan dyrka? brukade jag skratta lättretat varje gång jag såg en Bollywood-film. Jag rev ned alla bilder på shiaimamen Hussain Husyn ibn Ali ibn Abu Talib som klädde väggarna i vårt hus och slängde bort mina systrars halsband som liknade kors. “Bilder och kors är haram eller otillåtet enligt islam”, svarade jag bara kort när någon frågade varför jag var så dum.

Senare under flykten tillsammans med mina två syskon skulle allt detta komma att förändras för alltid. Jag var på väg att bli sexton år och vi hade precis korsat medelhavet från Turkiet och var nu framme i Lesbos, Grekland. Det var mörkt och vi var trötta, törstiga och hungriga. Vi var rädda för alla främmande människor också, eftersom vi var nya i ett okänt land, där vad som helst kan hända flyktingar. Jag darrade av rädsla för mörkret och alla andra möjliga faror och min tunga var fastklistrad i min mun av törsten när vi kom fram till ett vitt kapell. Vi bestämde oss för att spendera natten där och fortsätta framåt vid soluppgången dagen efter.

“Rädslan som jag hade burit med mig i månader var plötsligt borta.”

Trots att jag var så utmattad hade jag svårt att sova. Så när mina syskon hade somnat lutande mot kapellväggen klev jag upp och började kika runt. Det kändes som att jag sökte och var på jakt efter någonting, men det var inget jag kunde peka på eller fullt ut förstå där och då. Jag såg jag en dörr inne i kapellet. Med huttrande händer och bultande hjärta vred jag om det kalla dörrhandtaget och klev in. Det jag möttes av var helt obegripligt. Levande ljus! Rinnande vatten! Mörkbruna träbänkar och väggar från golv till tak med olika symboler och avbildningar. Jag drack tills törsten släcktes och satte mig ned på en av de många bänkarna längst fram i kapellet. Sakta började jag få en obeskrivligt skön känsla. Det kändes som om jag drömde, men jag visste att allting var verkligt. Jag började stirra på mannen som hängde på ett stort kors framför mig. Rädslan som jag hade burit med mig i månader var plötsligt borta på några sekunder. Jag kände en slags frid som jag inte hade känt på evigheter. Ett stort leende spreds över läpparna. Dimsynen och hungern försvann. Jag kände en gränslös glädje. Var jag i paradiset?

Idag är jag övertygad om att det var guds närvaro som jag kände där och då. Minnet av den här kvällen gör mig lika glad varenda gång jag tänker på det. Efter mitt besök på det vita kapellet i Lesbos fick jag ett nytt perspektiv på livet och på religionen. Jag är fortfarande en troende muslim, men jag har öppnat mitt hjärta för andra religioner och gudstolkningar också. Efter den här kvällen ökade också mitt intresse för att förstå och inhämta kunskap om alla andra religioner som finns i världen. Istället för att dra förhastade och felaktiga slutsatser om andras tro, började jag starta dialog med dem. Idag lyssnar jag på andras åsikter, uppskattar våra likheter och respekterar våra olikheter. Jag uppskattar att träffa nya människor i olika sammanhang och att få dela våra perspektiv. Idag har jag många vänner med annan bakgrund och tro, vilket har lett till nya möten och möjligheter att växa, både som medmänniska och troende person.

“Jag har haft fel otaliga gånger i mitt liv”

Genom åren har jag lärt mig att guds kärlek är obegränsad och att ingen av oss behöver oroa sig för att inte få tillräckligt. Jorden är stor nog för oss alla att bygga hus på. Det är vackert att dela både sorg och glädje, kärlek och ensamhet med andra oavsett om vi är muslimer, hinduer, kristna eller judar. I förlängningen är vi också alla flyktingar i denna värld. En värld som vi en dag kommer att lämna, precis som våra förfäder. Det viktiga är vad vi lämnar efter oss till nästkommande generationer.

Barn och ungdomar lär sig mest av det vuxna gör, inte vad de säger. För att vara ett gott föredöme måste vi vara goda människor och ta ansvar, eftersom mänsklighetens framtid ligger i våra barns händer. Vi måste hjälpa den yngre generationen att lära sig vikten av att starta dialog. Genom att ha dialog kan man ofta undvika krig och förstörelse, missförstånd och hat. Ibland är det bara när man slutar att predika, och istället börjar lyssna, som man inser att man faktiskt kan ha fel. Jag vet det, för jag har haft fel otaliga gånger i mitt liv. Jag kan fortfarande ha fel ibland, men tack vare människor runt omkring mig inser jag det.

Texten är publicerad i antologin ”I mina skor” som är en del av ett MUCF-finansierat projekt skapat av Tillsammans för Sverige. Bokförlag Hjalmarson & Högberg.