Rasismen efter Black Lives Matter: “Varför blir vi fortfarande inte hörda?”

2020 präglades av många stora händelser. Världen drabbades av en pandemi, Kanye West kandiderade för att bli USA:s president och den amerikanska polisens mord på George Floyd tände gnistan till den senaste vågen av Black Lives Matter-protester. Protesterna skedde världen runt, skapade en “trend” på sociala medier och öppnade för en diskussion om hur svarta blir behandlade och ett samtal om deras upplevelser av rasism och rasprofilering. Precis som alla trender har ett slut, så har även denna tystnat alltmer. För ett ögonblick blev rasism en diskussion som många, framförallt ungdomar, involverade sig i. Kanske särskilt mycket när det gällde frågor som användningen av n-ordet, kulturell appropriering och blackfishing. Men skedde det verkligen någon förändring? Började vi ta dagens rasism på allvar?

Till att börja med vill jag säga att rasism alltid funnits i Sverige. Jag tror att många ser Sverige som ett så “utvecklat” land där alla behandlas lika, att Sverige är väldigt accepterande, och att vi jämfört med andra länder har det så himla bra. På ett sätt är det rätt. Att växa upp i Sverige gör en priviligerad, skolan är gratis och det finns många möjligheter att lyckas. Men det finns fortfarande många fel och orättvisor som behöver tas upp och rättas till.Något jag tycker svenska medier är dåliga på att belysa är upplevelserna som just unga svenskar med afrikansk bakgrund bär på. 

Jag, en 16 årig afro-europeisk tjej som är uppväxt i Sverige, har sett, upplevt och påverkats av diskriminering och rasistiska kommentarer i större delen av mitt liv. Redan som 6-åring var jag van vid otrevliga kommentarer angående mitt hår, hudfärgen min pappa har och ignoranta lärare som använde sig av ord och fraser som gjorde mig obekväm. Om jag skulle skrivit om alla de rasistiska upplevelserna jag har hört från mina vänner, folk jag känner och de jag sett med egna ögon som aldrig anmäldes skulle texten bli en hel bok.

I Viktorija Kalonaitytés rapport “Att färgas av Sverige” från 2007 berättar 33 ungdomar och unga vuxna med afrikansk bakgrund om sina upplevelser av rasism och diskriminering i Sverige. Precis alla hade upplevt någon form av negativ särbehandling, vissa mycket grövre än andra med bland annat integritetskränkningar, uteslutning och undvikande, kriminalisering samt våldshandlingar. Rapporten tar också upp i vilka sociala rum upplevd diskriminering och rasism tar plats, samt ungdomarnas strategier för att hantera diskriminering och rasism i samhället. Även om rapporten skrevs för 14 år sedan kan jag se kopplingar till hur samhället är idag. 

Allt det här gör mig frustrerad. Att människor fortfarande ser ner på andra på grund av att de bär en annan hudfärg eller ursäktar att någon blir rasistiskt behandlad. Att rasism fortfarande finns i olika delar av samhället. Det värsta av allt är att jag fortfarande måste förklara detta, speciellt bland ungdomar. Utsatta personer blir arga, men ändå blir de inte hörda. Jag skriver detta eftersom jag helt ärligt vill ha en förändring. Så vad kan vi göra?

Rasism kommer alltid att finnas, oavsett om vi vill det eller ej. Vi kan inte gå in i folks tankar och ändra på vad vi själva anser är fel, men vi kan uppmärksamma, diskutera och lära ut så mycket vi kan. Som elev, lärare, förälder, vän, människa har vi ett ansvar. Problematiken kring rasistiska handlingar måste uppmärksammas. Endast då kommer folk inse hur fel det är och hur det påverkar människors självbild och vad man tror att man kan uppnå. Ända sen jag var liten har min pappa alltid sagt  “Ditt värde sitter inte i färgen på din hud.” Det har satt sig i mig. 

Det är vi unga som har ansvaret för hur framtiden ska se ut och vi har makt att förändra. Förändringen sker när vi börjar se på oss själva. Så till unga idag har jag en fråga: ska vi splittras och se ner på varandra på grund av våra olikheter? Eller ska vi börja stå upp för varandra och älska, samt acceptera, skillnaderna som gör oss unika?

Foto: Sarah Sediki