Sexuell läggning och könsidentitet - filmvärldens stereotyper
Kultur

Sexuell läggning och könsidentitet - filmvärldens stereotyper

I medieorganisationen GLAADs årliga undersökning av representation av hbtqi-personer i storfilmer framkom det att inte ens en femtedel av alla storfilmer 2019 hade en karaktär som kunde identifieras som hbtqi. Av de som ändå finns representerade är de flesta vita homosexuella män, samtidigt som representationen av lesbiska och bisexuella hade minskat jämfört med tidigare år. Representationen av transpersoner och ickebinära var helt obefintlig. Det finns alltså både en omfattande underrepresentation av hbtqi-personer i storfilmer och en tendens att bara representera en viss typ av hbtqi-person i filmer vilket exkluderar många personer och berättelser.

Den här texten är en del av en artikelserie som är skriven av Evelin Nyberg. Artikelserien lyfter olika metoder, verktyg och analyser kring hur underrepresenterade grupper porträtteras i förhållande till filmens berättelse och rollkaraktärer. I just den här texten får vi ta del av hur rollkaraktärer porträtteras stereotypt utifrån sexuell läggning och könsidentitet. Kan vi se specifika egenskaper kopplat till dessa rollkaraktärer och vilken funktion har de för filmens berättelse och i marknadsföringen av filmen? 

En tillbakablick.
I filmens ungdom fanns vissa representationer av samkönade relationer, som en kyss mellan två kvinnor i Morocco (1930). Kyssen sker förvisso för att underhålla de två heterosexuella männen i filmen, men den porträtteras inte som något konstigt eller avvikande. Även om detta är en väldigt begränsad representation av hbtqi-personer så hade den kunnat utvecklas till en mer rättvis representation idag. Det vill säga om utvecklingen inte hade hindrats. I USA kom man nämligen fram till att filmer inte ingick i första tillägget i konstitutionen, vilket innebar att filmer inte täcktes av yttrandefriheten. Så 1934 valde Hollywood att censurera sig själva istället för att behöva anpassa sig till olika regler i olika stater. Denna självcensur kallades Motion Picture Production Code, eller the Hays Code. Censuren klargjorde att det bara var traditionella värderingar som skulle framhävas på ett positivt sätt i film och det som ansågs vara fel skulle porträtteras ofördelaktigt, dit hörde bland annat samkönade relationer. Denna tid och dessa regler påverkar fortfarande hur hbtqi-personer porträtteras i film, trots att censuren inte har använts sedan 1968.

Förbud mot positiv porträttering i film
Så innan the Hays Code var det inte ett så stort problem med en kyss mellan två karaktärer av samma kön, men eftersom censuren innebar att samkönade relationer klassades som felaktiga så betydde det också att hbtqi-personer inte fick porträtteras positivt i filmer. Till följd av censuren blev även de egenskaper och beteenden som kopplades ihop med hbtqi-personer till egenskaper som även tillskrevs skurkar eller förloraren i filmer. Därmed förstärktes idéen om att dessa beteenden och egenskaper var olämpliga, samtidigt som man befäste idéen om att hbtqi-personer inte var önskvärda. Detta är något som också påverkat filmer efter censuren, vilket kan ses i till exempel Disney-skurken Ursula från Lilla Sjöjungfrun (1989) som kan tolkas som en hbtqi-person. Ursula hade en traditionellt maskulin kroppsform med bred käke och stor mage, mörk röst och kort hår, men hon var klädd i klänning och hade mycket smink. Inspirationen till karaktären var Divine, en ikonisk drag queen, men i filmen tydliggjordes aldrig vad Ursula identifierade sig som.

Och Disney då?
Disney har på senare år flera gånger skapat rubriker för att de hintat om eller meddelat att de “för första gången” inkluderar en hbtqi-karaktär. Bland annat skulle ett samkönat par inkluderas i Hitta Doris (2016) och en karaktär i filmen Onward (2020) skulle vara lesbisk. Detta har däremot oftast visat sig gälla väldigt små karaktärer eller bara yttrats implicit i en scen i filmen. Skönheten och Odjuret (2017) marknadsfördes med att karaktären LeFou skulle vara den första öppet homosexuella karaktären i en Disney-film, men detta visades bara i en scen i slutet där han för en sekund dansar med en man. Några förklarar denna minimala representation med att filmerna ska kunna säljas till mer konservativa delar av världen. Konservativa länder ska alltså kunna radera representationen av hbtqi-personer utan att det förstör berättelsen. Denna censurering av hbtqi-personer är tragisk i sig, men det får inte ursäkta västvärldens ihållande problem med representation av hbtqi-personer.

Queerbaiting och queercoding. 
Fallet med LeFou är inte det enda exemplet på när en film eller en tv-serie marknadsförs som att de innehåller representation av hbtqi-karaktärer. Dumbledore från Harry Potter-franchisen är också en karaktär som har sagts vara homosexuell, trots att det inte kan utläsas varken i böckerna eller filmerna. Att påstå att Dumbledore är homosexuell är ett försök att attrahera och tillfredsställa hbtqi-publiken, utan att faktiskt representera dem. Fenomenet kallas för queerbaiting. Genom att använda hbtqi-personer som en slags marknadsföringsknep lockas folk till att uppmärksamma filmen och se den. En annan typ av queerbaiting är när det i en film hintas om att en karaktär är en hbtqi-person, men det lämnas vid att vara högst tvetydigt.

När karaktärer porträtteras med stereotypa hbtqi-egenskaper, även om karaktären inte uttryckligen identifieras som hbtqi, kallas det för queercoding. Det har ofta använts för att markera att karaktären är lite annorlunda, utanför eller ond. Exempelvis så queercodas Disney-skurkarna Scar från Lejonkungen(1994), Guvernör Ratcliffe från Pocahontas (1995) och Ursula från Lilla Sjöjungfrun, som diskuterades tidigare. Detta kommer säkerligen från the Hays code när hbtqi-personer skulle porträtteras som något dåligt. Queercoding kan också ha använts för att förstärka hjältens manlighet, som länge utgjort grunden för hjälteskapet i film. Så för att kontrastera hjälten så har skurken fått kvinnliga attribut, och blir därmed också queercodad. Den västerländska heteromannen förstärks på liknande sätt genom att feminisera andra kulturer för att bevisa den västerländska mannens manlighet.

Shipping och relationerna som (inte) visas
Även om de flesta karaktärerna i film och tv-serier fortfarande är heterosexuella, så kan sättet de porträtteras på göra att publiken hoppas att två heterosexuella karaktärer ska bilda ett homosexuellt par. Detta fenomen är en typ av shipping, förhoppningen hos publiken att två karaktärer ska bli tillsammans, och är kopplat till queerbaiting. Grunden i problemet är att två samkönade karaktärers relation porträtteras på samma sätt som en relation mellan ett heterosexuellt par. Den enda skillnaden i porträtteringen är att de samkönade parets relation inte är romantisk. Relationen mellan Sherlock Holmes och John Watson i Sherlock (2010-2017) har kritiserats för porträtteras på det här sättet. Många i publiken har poängterat att om en av karaktärerna var en kvinna så hade de sannolikt blivit ett par, men eftersom paret bestod av två män förblev de vänner. Samtidigt som denna queerbaiting är problematisk, bör det påpekas att shippingen av två karaktärer ibland kan stjäla fokus från den redan existerande hbtqi-representationen.

Teen Wolf (2011-2017) kritiserades av sina fans för relationen mellan karaktärerna Stiles och Derek, eftersom den konstant antyddes kunna utvecklas i en romantisk riktning. Både i marknadsföringen och i serien utnyttjade man förhoppningarna om en relation mellan karaktärerna, men de blev aldrig mer än vänner. Tyvärr tog detta fokus från att det redan fanns en karaktär, Danny, som var öppet homosexuell i serien. Problemet? Två heterosexuella vita manliga karaktärer hamnade i fokus för seriens hbtqi-representation. Samtidigt hade serien en relativt god representation i andra avseenden, som en mexikansk huvudkaraktär och en polynesisk hbtqi-karaktär. Det innebär detta att den representation som finns av hbtqi-karaktärer inte är tillräckligt bra för hbtqi-personer ska känna igen sig den karaktär som ska representera dem. Hbtqi-karaktärer behöver därför få en central plats i berättelser, så att de kan bli nyanserade nog för att hbtqi-personer ska kunna identifiera sig med dem.

Det finns en stark heteronormativitet inom filmens värld, det syns också genom att till exempel lesbiska relationer nästan alltid porträtteras som överdrivet sexuella och för heterosexuellas njutnings skull istället för som känslomässiga relationer. Lesbiska relationer tas inte på lika stort allvar som heterorelationer, vilket förstärker bilden av att kvinnan är lesbisk för att hon inte träffat rätt man än. Detta bekräftar också den normativa bilden av att kvinnans liv alltid ska kretsa runt mannen. För att hitta ett exempel på att lesbiskhet inte tas på allvar kan vi återigen titta på Sherlock. I ett avsnitt säger Irene Adler rakt ut att hon är lesbisk, men berättelsen handlar ändå om att hon till slut faller för Sherlock, en man. Det är alltid heterosexualiteten som står i fokus och hbtqi-karaktärerna får oftast bara vara med vid sidan om, gärna som the gay best friend som inte har någon karaktärsutveckling.

Mot en inkluderande representation
Det är tyvärr en bit kvar att vandra innan representationen av hbtqi-personer är acceptabel. Det räcker inte att hinta om att två karaktärer skulle kunna bli tillsammans, eller kanske har haft en romantisk historia tillsammans. Det räcker inte att säga att en karaktär är hbtqi, men sedan inte visa det. Det räcker inte att inte ens en femtedel av storfilmerna har med en hbtqi-karaktär i berättelsen. Slutsatserna av denna kassa representation är att vi behöver fler hbtqi-personer i alla typer av berättelser och i alla typer av roller. För precis som hetero-karaktärer inte kommer att göra hbtqi-personer hetro, så kommer inte det omvända att hända heller. Men en ökad representation av hbtqi-karaktärer kan göra att fler utforskar sig själva och känner sig accepterade, inkluderade och helt normala. Att göra hundra nya filmer om bara heterosexuella karaktärer kommer att tillföra ganska få nya perspektiv, men hundra nya filmer med en bred representation av hbtqi-personer skulle göra så mycket för så många. Heteronormativiteten som i nuläget finns i film innebär att det antas att hbtqi-personer ska kunna identifiera sig med hetero-karaktärer, därför borde även det omvända gälla, och just därför borde det inte finnas något problem.

Foto: Ines Pimentel, Unsplash

Evelin Nyberg
Evelin Nyberg
Skidåkaren Elina, 20, startar eget företag: ”Jag vill finansiera min egen elitsatsning”
Arbetsliv

Skidåkaren Elina, 20, startar eget företag: ”Jag vill finansiera min egen elitsatsning”


En av Järpens längdstjärnor intog i juni entreprenörskapslägret för de 100 främsta unga entreprenörerna i Sverige. Med ett ben i varje båt hoppas Elina Franzén kunna kombinera sina talanger. –
Arbetsliv
Visa nyheter
18-åringarna Olle och Oscar driver eget i sommar: ”Det är skönt att ha rutiner på lovet”
Arbetsliv

18-åringarna Olle och Oscar driver eget i sommar: ”Det är skönt att ha rutiner på lovet”


INTERVJU. För två veckor sedan startade vännerna Oscar Furu och Olle Heidenbäck från Östersund ett sommarföretag. Nu säljer de t-shirts och satsar på sin marknadsföring. Boomers förstår kanske inte riktigt,
Arbetsliv
Visa nyheter
Unga S-politikern Lisa vågar vara radikal
Valet 2022

Unga S-politikern Lisa vågar vara radikal


Del 3 av 3. De politiska ungdomsförbunden ska fungera lite som partiernas uppkäftiga småsyskon. Korrespondenten Jenny Grahn har intervjuat några frontfigurer inom förbunden, om deras åsikter och vad som driver
Valet 2022
Visa nyheter