"Den åttonde dagen"

På mitt skrivbord har poesiboken ”Ikon” legat framme i över ett år. Gul, lila, grön, röd och brun är färger som strålar på bokens framsida, som rymmer många lager av konst och illustrationer. I förgrunden tornar en kropp; en människa; en ikon upp sig. Boken heter just Ikon och människan föreställer transaktivisten och spoken word-artisten Yolanda Aurora Bohm Ramirez.
När jag träffar den verkliga Yolanda, möts jag av ett brett, svartmålat leende, som ramas in av ett medvetet rufsigt hår. Jag känner mig välkomnad. Sedd. Och jag ser fram emot intervjun, att få prata med Yolanda, vars texter jag har beundrat länge.

Ikon är Yolandas debutbok och den gick till tryck i början av 2018. Texterna som ryms i boken präglas till stor del av transfrågor och strukturer i samhället. Likt framsidan består texterna av flera lager som synliggörs beroende på var fokus läggs. Teman som tar plats är queerhet, experimenterande med texten och ordet samt livet. Livet som levs nu och livet som kommer efter detta. Yolanda vill berätta om det som tidigare inte har funnits i den allmängiltiga poesin och berättelserna. Hon uppmärksammar berättelser som tidigare inte har tilldelats utrymme i litteraturen.

Menar du att ord kan förändra ett samhälle?
– Inte allena. Men det ord kan göra är trefaldigt. Ord kan beskriva en verklighet, en måste kunna beskriva sin verklighet för att förstå den. En kan ha en känsla om att något är fel med samtiden, världen, sig själv eller sin relation till andra, men om en inte kan formulera det ordentligt är det svårt att utvecklas. Ord är viktiga för att problemformulera. Det är också viktigt i det interpersonella för att en ska kunna inspirera varandra och få folk att känna en kärlek till såväl sig själv som till världen, för att kunna vilja förändra. Yolanda menar att orden i sig inte är en förändring, men de kan leda till handling. Hon hävdar att ord utan handling inte är någonting värt. Handlingarna syftas till både en läkning av en själv och ett sätt att orka med tillvaron.

”Tacksamheten gör det svårt att ställa krav”

Kan ord vara läkande?
– Jag tänker att läkande och revolutioner liknar varandra. För att förstå sin situation och kunna påverka den är ord jätteviktiga. En kan formulera vad som händer och vad som behövs göras. Detta kan både läka och förändra samhället i stort och oss själva.
I mina öron hänger lila, miniatyrböcker i form av ett örhängspar, vilket får Yolanda att lysa upp när hon märker det, vilket leder oss till nästa fråga som handlar om Yolandas egen bok och hennes framtida mål med skrivandet.

– Jag har alltid tyckt att det känns läskigt med konkreta mål, eftersom då riskerar jag att misslyckas med dem. Har jag inga mål, undgås jag att misslyckas. Däremot vill jag uppnå en förskjutning i det som uppfattas som allmängiltig litteratur och allmängiltighet i samhället. Jag tror att skriver jag om en högst personlig upplevelse kommer många att identifiera sig i det. Det som anses vara extraordinärt och nischat kan bli del av den kollektiva erfarenheten om det skrivs ner. Yolanda ger ett exempel från sin text ”Krigsmålning” som för henne handlar om självhat och upplevelsen av transfeminitet, men som individer utan liknande erfarenheter kan känna igen sig i.

– Det andra målet är att jag vill hitta den gyllene medelvägen mellan bokpoesi och scenpoesi. Jag vill skapa en text som funkar lika bra på papper som på scen. Det är svårt. En kan sätta scenpoesi i bokform, men då märks det att det är scenpoesi. En kan sätta bokpoesi på scen, men då märks det att det är bokpoesi. Jag vill skapa en text där ingen ser skillnad mellan bok- och scenpoesi.
På scen nyttjar Yolanda en plats där hon kan skrika ut sin aktivism, men i ett land som Sverige, där en tystnadskultur är tradition, tänker jag att det måste vara svårt att göra motstånd.

Hur är det att vara aktivist och göra motstånd i ett land som Sverige?
– Det är speciellt, en kan se det som en kombination av förutsättningar. Det är delvis känslan av att staten är god. Sverige har en väldig stark tillit till staten och vi förutsätter att staten löser problemen. Vilket bidrar till att folk har en passivitet till att genomföra aktivism, försöka genomföra förändringar och organisera sig. Vilket görs i totalitära och icke-fungerande stater, där ett större tillit gällande sin egen förmåga att organisera sig råder. Det är en av de speciella förutsättningarna. Sen har vi jantelagskulturen, där det har skett en förskjutning. För min del känns det som att den används för att trycka ner andra och sedan försöka dra upp sig själv. Det är som en kombination av hyper-individualism och hyper-kollektivistiskt förtryck. Yolanda menar också att det råder en tacksamhetskultur gentemot både staten och den nationella identiteten. Tacksamheten gör det svårt att ställa krav. Folk befinner sig i en konstant passiv situation. En blir passiv av förutsättningarna och en gör sig själv passiv för att en fått lära sig om dessa förutsättningar. Yolanda menar också att passiviteten har bidragit till att Spoken Word har varit svår att integrera i kulturen.

När du släppte din bok var du en bland få queer-personer som var en del av litteraturen, hur kändes det?
– Eftersom jag själv är transsexuell blir det som en premiss för alla texter. Däremot handlar bara en tredjedel av texterna om att vara trans. Trots det tolkade alla journalister min bok som transbok, förutom en recension i DN som pratade om språket. De åsidosatte budskapet och skrev bara om språket, strukturen och versmåtten, vilket kändes skönt. Rapportering handlar om att hitta en intressant vinkel, men då slutade det alltid med att alla hittade samma intressanta vinkel. De såg bara en liten tårtbit, som inte var den biten som handlade om mina döda vänner och om Orten, utan bara om transsexualiteten. Nu finns det fler transförfattare, men då var vi bara ett fåtal. Just nu arbetar Yolanda med att översätta en bok till svenska. Något som för henne både är intressant och svårt.- Det är svårt att hålla sig till originalberättelsen, när jag i vanliga fall skriver inspireras jag ofta av andra texter och många gånger har jag velat skriva egen poesi utifrån det jag översätter. Det är jättekul, men svårt.

När jag kommer hem efter toppmötet är jag fylld av nya idéer och på mitt skrivbord ligger fortfarande Yolandas bok, men nu har den täckts av en ny energi och en ny innebörd. Flera lager har blottats efter min halvtimme med Yolanda, och när vi skiljs åt saknar jag henne redan. En individ som ser potential till skrivande i allt och alla, anstränger sig för att få höras, få synas och få vara en del av förändringen. Och lyckas.