Unga korrespondenten Riley Schultz i Malmö har träffat en klimataktivist från Sydafrika för att prata om hur ungt engagemang kan se ut i olika delar av världen. Hon fick en vän på köpet.
En miljöaktivist från västra Kapstaden i Sydafrika och en projektledare från Tillsammans i Förening i Malmö. Det var ett samarbete över hav och vi var överens om att vi hade många likheter, men lika många olikheter. Efter en månad kunde vi enas om att vi hade skaffat en ny vän.
Vi pratar om allt och jag visar henne Malmö, och Sverige, för vad det är. Vi promenerar runt i Rosengård, går igenom våra shoppingcenter och vi vi tar en tur in i skogen. Hon berättar om Sydafrika, om det sydafrikanska hoppet, om envisheten i strävan efter en bättre framtid och hur människorna där utstrålar värme.
En onsdagskväll sitter vi tillsammans på Malmö stadsbibliotek på två sträva saccosäckar. Vi pratar om våra två olika världar, min och hennes. Jag berättar för Apiwe om hindren och utmaningarna i den ideella sektorn i Malmö.
– Vi har resurser, men brist på engagemang, förklarar jag.
Apiwe skrattar.
– Vi har allt engagemang, men inga resurser.
Vi sitter tysta länge, sedan säger jag till henne:
– Vet du vad jag tror? I ett land som Sverige där alla våra basala behov är uppfyllda, är engagemang inte längre ett behov för att överleva.
Apiwe suckar medan hon gav mig en nick. Hon förklarar hur Sverige är ett väldigt utvecklat land, ett land där hon för första gången känner sig säker att gå mitt i natten själv. I ett land som Sydafrika är det omöjligt som kvinna. Men med den här säkerheten vi har i Sverige kommer en ökad individualism – vi behöver inte varandra. I Sydafrika däremot:
– Vi behöver varandra eftersom vi har en regering som är så korrupt att det kräver en mobilisering för att skapa skillnad. Våra basala behov är inte tillgodosedda, så vi måste dela med oss till varandra, hjälpa varandra, bara för att överleva.
En fråga om liv och död
Apiwe pratar om ett “sydafrikanskt hopp”, en stark gemenskap där hoppet om en bättre framtid driver människor framåt tillsammans. Detta hoppet är också vad som driver henne i hennes arbete med social rättvisa och miljörättvisa.
– Miljörättvisa är en fråga om klass och social rättvisa, det får vi aldrig glömma, förklarar Apiwe.
Sydafrika är en av världens mest segregerade platser. Det finns människor som lever med rent vatten, egna toaletter och vackra pooler med blå mosaik som glänser från botten. Men ett stenkast bort hittar du en plats utan vägar, där tusentals människor delar på några få toaletter och husen ruttnar av alla översvämningar. För dessa människor är vatten och sanitet en daglig utmaning, en fråga om liv och död.
– Vi arbetar främst med miljöfrågor och en viktig del av det är arbetet med unga och skolan, där vi försöker utbilda om miljöförstöring och dess påverkan på de ungas liv, förklarar Apiwe.
Alla kommer vi att behöva möta konsekvenserna av klimatförändringarna, men på olika sätt.
Det jag och Apiwe funderar över, där vi sitter på våra två saccosäckar, är hur kan vi kan stötta varandra och dela vår kunskap. Hur kan vi stötta unga i deras engagemang? Och vilka metoder kan dra nytta av så att vi tillsammans kan värna om vår planet? För vi får bara en.
Foto: Privat
