Unga korrespondenten Faiaz: “Min pappa blev mördad av talibanerna”

Min pappa blev mördad av den före detta talibanledaren Gulbuddin Hekmatyar. Efter hans död blev mamma ensam med åtta barn och ett långt hårt liv framför sig. Jag var sex månader gammal då och vi bodde i den lilla byn Baba Ko i norra Afghanistan.

Det var väldigt vanligt på den tiden att höra barn säga att de hade förlorat sin far eller mor, eller båda i kriget. Men inte många förstod vad det verkligen innebar för ett barn att förlora en förälder. Det betyder att hela ens liv förändras, eftersom förlusten påverkar varenda beslut man tar tills man vuxit upp.

Som tur var valde mamma att inte gifta om sig när pappa gick bort. Hon var klok som förstod att ingen annan man skulle ta hand om oss som sina egna ungar. Istället bestämde hon sig för att vara en ensamstående mamma i hela sitt liv, bara för att kunna uppfostra oss med kärlek och omtanke.

Beslutet som mamma tog den gången var riktigt tufft och orättvist för henne, men om man ser på den positiva sidan så har det också varit det bästa som hänt mig och mina syskon. Om mamma hade gift om sig, låt oss säga att det var med någon av farbröderna som pashtun-traditionen säger, så hade vi inte kunnat flytta till stan, jag hade inte gått i skola och nu hade jag inte kunnat berätta den här historien. Så tack mamma! Tack för alla de stora uppoffringar som du gjorde så att vi barn kunde få en framtid.

“Folk skrattade åt mig när jag öppnade munnen”

Som många andra afghanska barn stötte jag på otaliga utmaningar under min uppväxt. Utmaningar som hunger, fattigdom, tvångsinvandring, sjukdom, och mycket mer. Men vad som störde mig mest än allt annat var att jag hade talstörningen dysartri, som gjorde att jag hade svårt att uttala vissa ord. Detta ledde till att jag blev mobbad, både av andra barn men också av de vuxna.

För de flesta barn är få saker svårare än att vara tvungen att gå till sängs med en tom mage och gråta hela natten. Men för mig, vad som gjorde mer ont än hungern och sömnlösheten, var hur folk skrattade åt mig när jag öppnade munnen och säga ordet hej, som på dari heter “salam”. Varje gång jag sa ett fel ord kändes det fruktansvärt pinsamt. Jag minns fortfarande förnedringens svett på min panna när folk gjorde narr av mig. Jag trodde att det var mitt fel och därför hatade jag mig själv för det.

När jag var sju år gammal var vi tvungna att flytta till en annan by, en mindre by som hette “Under Backen”. Mamma berättade aldrig den exakta orsaken till den plötsliga flykten och jag frågade inte mer än en gång, för jag hade lärt mig att som barn inte fick vara nyfikna och stygga. Om man var det kunde läskiga häxor komma på natten, som torterade nyfikna barn till döds. Dessutom var det ingen som älskade nyfikna och stygga barn. Som sjuåring var jag både nyfiken och ibland även lite stygg, men jag var samtidigt rädd för de imaginära häxorna och ville att mamma skulle älska mig – trots att jag aldrig riktigt förstod vad det innebar att bli älskad.

”Vi var utstötta freaks med slitna kläder”

Där, i den nya byn, började vi ett nytt liv. Vi bodde i ett övergivet hus och odlade opium och bomull. Det gick ett år och saker började förändras till det bättre. Jag var glad i den nya byn, likaså mamma och mina andra syskon också. För första gången i mitt unga liv hade jag skaffat mig två vänner – tvillingbröder som bodde i huset mittemot och gick i områdets skola. Nästan varje kväll, när tvillingarna var tillbaka från skolan, lekte jag och min storebror Fawad kurragömma med dem i slutet av den trånga gatan där vi bodde. Och vi delade pinsamma historier om våra kusiner som blötte sängen på natten.

Vi försökte vara coola som de andra barnen i området, de som bodde i de stora husen med höga väggar och som gick i den finare skolan utanför byn. Barn vars fäder ägde gårdarna som vi jobbade på. Barn som alltid bar nya kläder och skor och som aldrig behövde lida igenom en enda hungrig natt eftersom de alltid hade mat och pengar. Samma barn som bara tittade på oss när de ville förnedra oss, framförallt mig för att jag hade talproblem. De ville däremot aldrig leka med oss eller acceptera oss som del av “deras” gemenskap. Varför? För det första var vi de utstötta freaks med slitna kläder och skor som levde i deras skuggor. Och vi åt bara när deras fäder ville ge oss arbete. För det andra var vi de enda pashtotalande familjerna som bodde i ett hazarsamhälle och de historierna som vi berättade om våra kusiner som blötte sängen var faktiskt våra egna historier.

“När mamma försökte gå emellan slog han henne också”

Trots mobbningen och svårigheterna, var livet ändå okej. Vi jobbade varje dag, när det fanns arbete. Men de dagarna då det inte fanns något arbete, antingen för att bönderna hade hittat billigare arbetare eller för att det var vinter och ingen jobbade på gårdar, då stannade vi hemma bara för att bli slagna av min äldsta bror. Han var egentligen en bra person, min kära bror, men inte okej i huvudet. Han började med att slå sin fru först. Han slog henne varje gång han var sur på någon utomstående, någon som han inte kunde skada. Han slog när han hade slut på pengar och inte kunde köpa opium, eftersom han var en missbrukare. Men det räckte inte och han slutade inte där. Snart började han slå mig och mina andra syskon också. När mamma försökte gå emellan slog han henne också.

– Det är okej, sa mamma. Han vet inte vad han gör.

Och så fortsatte det, utan paus. Han slutade inte ens när mina systrar blödde, eller när mamma skrek av smärta. Han slutade bara när han blev trött och han bad aldrig om ursäkt för det som han gjorde mot oss.

Jag trodde att jag visste varför jag blötte sängen, för mamma hade sagt att alla små barn gör det.

– Men varför blöter även mina äldre systrar sängen, mamma? brukade jag fråga.
Hon svarade aldrig. Och det var inte förrän jag var gammal nog som jag förstod att det var på grund av mardrömmarna som vi hade, efter att vi blivit slagna, som vi blötte sängen.

“Han sköt min bror upprepade gånger i bröstet”

En sen vinterdag kom en översvämning och tog med sig alla gårdar och hälften av de stora husen i området. Översvämningen skapade också en bäck mitt i byn som separerade bönderna från arbetarna. Jag fick aldrig veta var översvämningen tog husen och djuren med sig. Jag minns fortfarande de simmande hästarna, kycklingarna och människorna i det mörka vattnet. De skrek på hjälp medan de drunknade, men ingen kunde hjälpa dem.

Det var då när alla, både de fattiga och de rika, bestämde sig för att lämna byn.

– Det är dags för oss att åka tillbaka hem, sa min äldsta bror en dag.

Dagen efter flyttade vi tillbaka norrut.

Som barn behövde vi flytta runt mycket inom landet. Oftast var det för att mamma var rädd för min döda pappas fiender. En tidig vårdag såg jag en av dem med egna ögon. En beväpnad man attackerade vårt hus med avsikt att döda oss alla, men lyckades bara skjuta min äldsta bror. Pang pang pang pang! Han sköt min bror upprepade gånger i bröstet, i magen, i vänstra handen och i benet. Jag såg min bror falla till marken vid grinden och jag skrek hans namn.

Den beväpnade mannen försvann mellan träden i vår gård, medan jag, mina systrar och min mamma rusade mot min stackars bror. Mina ben darrade när jag sprang, liksom mina händer och mitt hjärta. Jag som aldrig tidigare hade sett någon bli skjuten framför mina ögon var i chock. Ingenting verkade vettigt. Allt hände snabbt och plötsligt. Det kändes som att det var en scen ur en actionfilm, inte vårt riktiga liv. Det var i den stunden, när jag kom fram till min brors livlösa kropp, som jag sa min allra första rätta mening. Jag var fjorton år gammal och jag skakade av rädsla.

– Snälla kära bror, dö inte! utbrast jag med tårar i ögonen.

Efter den dagen sa min tunga aldrig ett fel ord.