“Vill vi stoppa skjutningarna krävs mer av oss alla”

49 personer har skjutits ihjäl i Sverige bara i år. Många av de som skjuter och blir skjutna är unga män. Politiker har satsat resurser för att få ner ungdomsbrottsligheten i Sverige, men frågan är hur mycket det hjälper. Det är du som medborgare som har det största ansvaret att agera, påverka och hjälpa ungdomar i nöd, skriver Dejana Saric.

Det är en mörk januarikväll, året är 2017 och jag hör upprörda röster viska: “hon får inte gå dit längre, det är för farligt!”. Den dagen hade en 16-årig pojke i Rosengård skjutits ihjäl, cirka 100 meter från mitt hem. Jag fick inte vistas ute om kvällarna på ett tag. “Det är för farligt, något kan hända dig” sade mina föräldrar ängsligt när jag frågade dem varför jag inte fick gå till kiosken som låg nära brottsplatsen.

Jag var 14 år gammal och fick inte höra saker som “om du ser folk bråka på stan, vänd om och gå” utan det lät snarare “om du ser någon med pistol så spring och göm dig snabbt!”. Det var min verklighet. Den dagen togs inte bara ett liv, utan en stor del av min barndom i Rosengård. Mitt hem, det soliga området jag vistades i, lekplatserna jag brukade leka på, var inte detsamma. En kall lömskare vind for inte bara över Rosengård, utan även över hela Malmö. Kanske är det bara jag som växte upp och insåg att världen är en dyster plats, men mitt område var en plats jag brukade älska, och den kärleken togs ifrån mig.

“Jag talar ofta med mina yngre syskon om att välja rätt i livet.”

Kriminaliteten har slingrat sig som en orm och förgiftat Malmö länge, politiska insatser har utlovats och införts, men giftet sprids allt snabbare, blir allt starkare och når nu allt yngre åldrar. Vad är det vi gör fel? Kanske kommer det blåa städlaget (nya regeringen) att rädda oss med hårdare straff och fler poliser och därmed sopa bort kriminaliteten, men är det tillräckligt?

Som en syster till fyra bröder är jag alltid orolig för vad som kan hända dem, eftersom det är mest unga killar som fångas i kriminalitetens grepp. Jag talar ofta med mina yngre syskon om att välja rätt i livet. Därför bör du som förälder, syskon, lärare eller arbetsgivare göra detsamma. Kanske inte på samma sätt som jag gör, men att samtala med unga är ett steg framåt. Som samhälle måste vi gå samman och engagera, inspirera och bjuda in våra ungdomar. Vi måste visa hur många vägar det finns att välja mellan:

“Det räcker inte att spela Playstation på fritids”

För det första bör arbetsgivare ta ställning och anställa fler ungdomar. Om alla ungdomar kastas in på Mcdonalds, hur förväntar ni er att de ska utvecklas inom arbetslivet? Ungdomar behöver äldre, erfarna ledare att se upp till, bli inspirerade och engagerade av! En del företag erbjuder utbildning inom ramen för arbetet och det behöver vi mer av. Ungdomar kan då få kunskap som de annars inte skulle haft en chans att få.

För det andra behöver elevhälsans roll ta en större plats i skolan. De behöver aktivt söka upp elever och lära ut nödvändiga verktyg som kan hjälpa, inte bara fysiskt men även psykiskt. Jag minns när jag deltog i en workshop som hölls av en studie och- yrkesvägledare, där vi lärde oss att välkomna utmaningar, vara uthålliga när hinder uppstår och hur vi kan se ansträngningar som vägen till kunskap. Vad som kan ses som ett litet hjälpmedel, kan faktiskt göra enorm nytta!

För det tredje kan studiebesök, utflykter eller ordnade aktiviteter för unga göra stor skillnad! Det finns många ungdomar som inte har möjligheten att delta i en aktivitet eller ens kan ta sig dit, så fritidsverksamheter har ett stort ansvar att visa unga vad samhället kan erbjuda. Det räcker till exempel inte med att spela Playstation på fritids.

Som människor drivs vi av ilska, hat och fördomar, men vi drivs också av förståelse, kärlek och medkänsla. Kolla dig själv i spegeln. Är du en förälder? Syskon? Lärare? Eller politiker? Du har ansvaret och makten att hjälpa och förändra, inspirera och engagera. Genom din hjälp behöver inte fler liv tas, eller ännu en barndom…