Är det jag som är belastningen, Sverige?

För en ung tjej med invandrarbakgrund har sommaren varit känslomässigt turbulent. Jag och många andra rasifierade ungdomar omkring mig kämpar med prestationsångest som vi bär med oss hemifrån. Det blir mer och mer tydligt att vi går omkring med den ångesten, och alla andra problem man kan ha som ung, i ett samhälle som inte tror på oss.

I en intervju i Sveriges Radio säger Moderatledaren Ulf Kristersson en mening som får hela Twitter att reagera. En mening som får mig att undra hur samhället ser på mig och min familj.

– Det är uppenbart att invandringen i Sverige har blivit en belastning. 

Uppenbart. Ett ord som väcker starka känslor. Twitterflödet fylls med diskussioner om hur korkad man är som väljer att feltolka meningen. För mig var det uppenbart vem som tolkade Kristerssons citat helt bokstavligt. Som han sa det. Det går inte att missa vilka han talar till här. Inte till mig, utan till de som ser invandring och migration som roten till allt som är fel i ett samhälle. Till de som skriker sig hesa om att vi är en belastning. Oavsett vad vi gör eller hur mycket vi bidrar till samhället så är det vi som är en mantel av tyngd. 

Det går inte allt för många veckor innan DN publicerar en granskning som ännu en gång startar en diskussion. Läkare väljs bort av patienter på grund av sitt ursprung, trots att det går emot diskrimineringslagen.

– Man får inte som arbetsgivare diskriminera eller missgynna någon kopplat till etnisk tillhörighet, säger diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius till Dagens Nyheter. 

Denna gång skriker många sig hesa om att det är språkförståelse som är problemet. Men granskningen visade tydligt att det är etnicitet som för väldigt många är orsaken. Vi invandrare blir bortvalda. 

En annan av sommarens stora debatter startas av en kollega till mig. “Kollega” kanske är ta i, för en framtida journalist som jag, men jag måste erkänna att det kändes extra mycket när en erfaren journalist och chefredaktör som Jörgen Huitfeldt skrev följande på Twitter: “Sitter vid ett stort fönster och äter pizza med dottern. Två bord bort en man med mjukisbyxor och lite attityd. Kommer på mig själv med att tänka att vi sitter illa till om någon skulle vara ute efter honom. Risken är så liten att den närmar sig noll. Men tanken dyker upp…”

Förra veckan åkte jag för att hämta upp en pizza jag beställde. Jag tänkte på det Jörgen Huitfeldt skrev på Twitter och kände en spark i magen. Inte bara för mig men alla mina vänner. Mina killkompisar som efter en lång dag på jobbet tar av sig kostymen och möts upp i mjukisbyxor – en klädsel som sätter skräck i Jörgen.

En till tanke är självklart om min framtid. Hur blir det för mig när jag ska söka jobb och möts av en chefredaktör med fördomar om mig och mina vänner? Risken är så liten att den närmar sig noll. Men tanken dyker upp. Eller?

För en ung tjej med invandrarbakgrund är det otroligt tröttsamt att behöva ständigt bevisa för samhället hur duktig man är. Det är inte heller en komplimang när personer som tvivlar på oss säger något i stil med “men just du, du är ju bra”. Jag vill inte ha en klapp på axeln när den smäller hårdare mot någon annan.

Ali Al-Shammari, 22, är en av alla unga med invandrarbakgrund som studerar till läkare. På Twitter skriver han hur omotiverad han blir när han ser folk med samma bakgrund behöva gå igenom det som DN:s läkargranskning presenterade. Han har bara några år kvar innan han kliver in i ett yrke som samhället är beroende av.

– När vi inte har någon utbildning är vi en belastning och när vi har en så väljer ni vi bort oss, skriver Ali på Twitter

Jag tycker det är bra formulerat. För jag tror inte alltid att de äldre förstår hur många unga kämpar i motvind. Unga som fått känna press från hemmet, tvivel från skolan och att de är oönskade i det svenska samhället. När vi kommer hit är vi en belastning, när vi äter pizza är vi en fara för någon annans liv, och när vi slutligen blir läkare blir vi bortvalda. Så hur är det egentligen meningen att vi ska göra?

Foto: Unsplash