Alessia slutade gå till skolan - trots skolpliktens tvång att närvara
Utbildning

Alessia slutade gå till skolan - trots skolpliktens tvång att närvara

När Alessia Tonelli var 12 år slutade hon gå till skolan. Hennes frånvaro lös på lektionerna, och trots försök, utskällningar och orosanmälan till Socialtjänsten fick hon inte den hjälp hon behövde för att gå klart grundskolan.

Idag är Alessia 20 år och menar att det är ett stort svek från både skolan och myndigheterna att de inte gav henne det stöd hon behövde och hade rätt till.

– Jag har ju aldrig pratat ordentligt om det här, säger Alessia när vi inleder samtalet. I början av skolåren hade jag jättelätt för skolan. Jag trivdes jättebra i sexårs och ettan, men i tvåan började jag låtsas vara sjuk för att slippa gå dit. Jag vet inte varför, men jag tror att det var då jag började känna mycket press och prestationsångest. Pressen kom framför allt från lärarna; jag insåg att de favoriserade de elever som presterade bra medan de var otrevliga mot dem som inte presterade lika bra. Alessia berättar att hon ideligen hävdade att hon hade huvudvärk och mådde illa för att inte behöva gå till skolan.

Efter ett tag blev Alessia, med sin mamma, kallad till utvecklingssamtal på skolan, där läraren frågade om hennes höga frånvaro – Hon förstod ju att jag inte var sjuk hela tiden. Jag minns att jag blev chockad, jag var inte beredd på att bli ställd till svars, eller att jag skulle behöva förklara mig. Trots mitt dåliga mående i årskurs två, rullade skolan på i tredje och fjärde klass. Men i femman var det som att något tog stopp. Alessia berättar att hon vid den tidpunkten började få panikattacker och mådde väldigt psykiskt dåligt. Hon var deprimerad. Återigen började hon stanna hemma från skolan.

”De pratade inte med mig, de pratade om mig. Runt mig.”

– Skolan märkte att jag stannade hemma och att jag varken gjorde skoluppgifter eller mina läxor, men det var som att skolan lät det vara så. I sjätte klass var jag knappt i skolan. Varje kväll somnade jag gråtandes eftersom jag visste att jag var tvungen att gå till skolan dagen därpå. På morgonen vaknade jag, fick en panikattack och klarade inte av att gå till skolan. Det var som en ond cirkel som pågick konstant. Jag kommer ihåg sista terminen i sexan, någon månad innan sommarlovet, då jag och min mamma blev kallade till ett möte i skolan. På mötet medverkade tre lärare från skolan. och Socialtjänsten samt Barn- och ungdomspsykiatrin hade blivit ditringda. Lärarna berättade att de hade gjort en orosanmälan till Soc. Detta överraskade oss, för vi hade varken fått ett samtal eller en varning om att en anmälan skulle göras.

Hade de ifrågasatt din frånvaro innan mötet?
– Det var ingen som frågade. Jag har inga minnen av att någon frågade mig varför jag mådde dåligt. Och när jag då kom till mötet var jag jättearg. Jag kände mig förvirrad, utsatt och förminskad av både lärarna , Soc och Bup. När vi satt där med de ditringda myndigheterna började kvinnan från Soc läsa upp regler som hon bestämt åt mig, till exempel bestämde hon att jag inte fick vara ute på kvällarna efter klockan nio. Trots att hon aldrig hade träffat mig förut. Hon visste ju ingenting om mig. De pratade inte med mig, de pratade om mig. Runt mig. När sommarlovet till sjuan började upplevde Alessia att skolan hade givit henne ett hopp. Ett hopp som stärktes när hon efter sommarlovet hamnade i en grupp som kallades för PLUS-teamet, vars syfte var att få elever med hög frånvaro att ta sig till skolan. I början av sjuan hade Alessia fortfarande stark ångest över skolan, samtidigt som PLUS-teamet lovade saker. Lovord som hon senare upplevde inte hölls.

– Det var mycket att de lade upp planer om vilken hjälp jag skulle få. Men när jag väl skulle få hjälp var det något annat som kom i vägen. De sa att de skulle prata med lärarna och att respektive lärare visste att prio 1 var att jag skulle komma till skolan, och att prio 2 var att jag skulle vara på lektionerna. De försäkrade mig om att det inte var ett krav: jag skulle inte behöva göra något på lektionerna. Trots det blev jag, på varje lektion, ifrågasatt av läraren. Varför jag inte gjorde någonting, hur jag bara kunde sitta där. Jag blev tvungen att förklara mig. Det ledde ju till hur många panikångestattacker som helst. Skulle man fråga dem [PLUS-teamet] om de tycker att de har gjort ett bra jobb, så är jag övertygad om att de tyckte det. Jag tror att de är stolta.

Varför tror du det?
– Jag tror att de kände att de gjorde allt de kunde göra, de kände att de gav mig de resurser som fanns. Jag tror att de inte hade något hopp kvar. Det märktes redan i sjuan. De tyckte jag var jobbig med mina problem. De ställde krav på mig som de visste att jag inte skulle klara av, för att de då kunde känna att de hade försökt, men att det var jag som inte klarade det. Alessia berättar att ett av deras krav på henne var att ringa till en ur PLUS-teamet för att berätta att hon inte skulle komma till skolan, trots att de var väl medvetna om hennes panik kring att prata i telefon. De dagar hon kom till skolan möttes hon av utskällningar för att hon inte klarade av att ringa. – Jag kommer ihåg att jag hade sparat skolans nummer med namnet “Skolan, svara inte!” För jag visste att om jag svarar kommer de skrika på mig och vara besvikna på mig.

 

”Varför bryr sig inte skolan om oss som inte kan gå dit?”

 

I slutet av åttan blev Alessia tilldelad hemundervisning, vilket innebar att en ur PLUS-teamet skulle komma hem till henne 30 minuter varje dag. Hon var jätteglad och berättade för alla klasskompisar om att hon äntligen skulle hinna ikapp dem. Hon fick 30 minuters hemundervisning. En dag. Dagen efter berättar de att det saknas tillräckligt med resurser för att ge henne den undervisning hon behöver. Även fast hon bodde fem minuter från skolan. – Då hamnade jag återigen i en situation där jag fick panik. Jag kände “Okej, det funkar inte heller. Vad ska funka nu? Vad ska de säga och lova mig igen, som de sen inte kommer hålla?” Sedan en tid tillbaka gick Alessia i så kallad mellanvård på Bup. Mellanvården är steget innan man blir inlagd. Men kontakten på Bup hjälpte inte Alessia med hennes bekymmer när det gällde skolan. – Skolan skyllde ifrån sig på Soc, som skyllde ifrån sig på Bup, som skyllde ifrån sig på Soc och på skolan. Det var som att de tittade på medan jag föll och ramlade genom stolarna. Jag och min mamma pratade också med skolan om att jag funderade på att byta, men de sa nej och menade att allt skulle bli värre då. Och då litade vi på dem, för de skulle ju hjälpa mig. Men det var mer som att de ville kunna bocka av på papper att de hjälpt mig. Det var samma sak i åttan, då jag inte var i skolan. Alls.

Alessia minns två händelser som lämnat ett stort avtryck. – En gång kom en ur PLUS-teamet oförberett hem till mig och ringde på porttelefonen. Jag svarade och fick direkt höra att personen i fråga skulle hämta mig. Det ledde till att jag fick en panikattack och ringde min mamma, som blev arg. Att skolan, trots att de inte ger mig hemundervisning, tycker att det är en bra idé att utan förvarning komma hem till min fria zon. Jag förstår inte, jag blir arg bara av att prata om det, för det är så absurt.

– En annan händelse, som jag nästan blir gråtfärdig av att tänka på är när jag en morgon bestämde mig för att gå till skolan. Jag gjorde i ordning mig, åt frukost och kände att idag testar jag. Och när jag kommer till skolan möter jag en ur PLUS-teamet och hen tittar inte ens på mig utan går bara förbi. När jag frågade om detta fick jag som svar att hen inte ville ge mig för mycket positiv feedback, för det borde vara en självklarhet för mig att gå till skolan. Personen ville alltså inte få mig att känna mig för duktig när jag väl kom till skolan. Vilket är rubbat, för jag behövde positiv feedback!

I slutet av åttan fick Alessia en plats på en resursskola. Hon var jätteglad, hon kände att skolan äntligen skulle funka för henne. Men när hon väl började i resursskolan hade hon ett misstroende gentemot varje lärare. – Jag var så rädd. Jag ville inte att de skulle komma nära mig fysiskt, de fick inte stå nära mig. För jag ville inte låta en annan lärare behandla mig på samma sätt som de gjort på skolan innan. Jag ville ju ta emot deras hjälp, det var som att jag skrek efter hjälp, men jag var så rädd. Trots att resursskolan var vana vid den problematiken jag hade, var det som att det var för sent för dem att rädda mig. Alessia berättar att när hon kom till skolan påminde miljön om den förra skolan. Hon fortsatte att få ångestattacker och frånvaron ökade igen. – Det är jättebra att det finns resursskolor, men varför funkar inte vanliga skolor för alla personer? Varför ska resursskolor finnas? Varför funkar inte jag i en vanlig skola? Bara det var ett misslyckande för mig. Alessia menar att den “vanliga” skolan har en tydlig mall för vilka som passar in där, vilket enligt henne är helt befängt.

Efter grundskolan fick Alessia chans att börja ett så kallat individuellt program på ett gymnasium i Stockholm. Där kunde man plugga upp betyg. Men där fungerade det inte heller och hon fortsatte att få panikattacker. Till slut gick det inte längre. – Jag gick där i två vändor, första gången gick det bra till en början, sedan började jag trappa ner. Jag klarade fortfarande inte av att lärare försökte bli vän med mig eller prata med mig, för jag tänkte inte låta dem svika mig igen. Så jag sa upp min plats där. Sen försökte jag igen 2017, men det gick inte. Sen oktober 2017 har jag inte testat igen. Jag orkar inte försöka och försöka. Redan innan Alessia slutade gå till skolan hade hennes mamma tagit med Alessia till Bup, på grund av Alessias nedstämdhet. Men Bup nekade henne vård, eftersom att  hon “verkade vara så glad och hade så mycket vänner. – När jag kom dit igen var jag 12-13 år och då fick jag börja med medicinering. Det fanns så mycket mer de kunde göra. Det blir aldrig personligt Jag tycker jag behövde den personliga kontakten när jag kom dit som liten tjej. Bup måste ta folk på allvar, man söker vård av en anledning. Men när problematiken i skolan ökade fick jag ingen hjälp överhuvudtaget från Bup. De tyckte att jag var lat för att jag inte gick till skolan.
Alessia minns när hon i femman var tvungen att uppsöka akuten. – Jag hade så ont i magen, de undersökte mig och de såg ingenting. De fattade inte vad det var. Sen när jag kom hem igen ringde min lärare och sa “Du måste komma till skolan, du måste vara här och jobba.” Då svarar min mormor, som jag var med då, att jag varit på sjukhus och inte kunde komma till skolan. Men läraren verkade inte förstå. Det var fler sjukhusvistelser som jag nu fattar handlade om stress.

Krav och stress uppkommer tidigt i skolåldern. Stress och press från skolans håll. En press som delvis gjorde att Alessia inte kunde gå klart. Hur kan det tillåtas vara såhär när det i Sverige råder skolplikt?

– Varför bryr sig inte skolan om oss som inte kan gå dit? undrar Alessia. Det är en lag i Sverige, varför fångar de inte upp oss i tid? Det är ju en lag om de inte gör något åt det. Det handlar inte om att någon ska straffas för det som hände bland annat mig, utan att de ska bry sig.

Foto: Mina Asp Romefors

Mina Asp Romefors
Mina Asp Romefors

Relaterade produktioner

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”

INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige medan “Plattan” i centrala Stockholm det absolut värsta.

Kulturskole-läraren Sverker: “Jag har det bästa jobbet i världen”

INTERVJU. Forskning visar att elever som studerar musik också presterar bättre i skolan. Vår korrespondent Elina Wahlund har träffat piano- och ensemblepedagogen Sverker Magnusson som vittnar om detsamma. Långa köer och budgetnedskärningar kan bli dyrt för samhället, menar Sverker.

“Vill vi stoppa skjutningarna krävs mer av oss alla”

KRÖNIKA. När unga korrespondenten och Malmöbon Dejana var 14 år gammal sköts en 16-årig pojke ihjäl i närheten av hennes hem. De senaste årens upptrappning i antalet skjutningar får henne att känna en stor oro för sina yngre syskon. Hon uppmanar nu alla att ta ett större ansvar.

Emilia: “Låt mig få leva i min underbara studentbubbla!”

KRÖNIKA. Åren som student är en speciell tid i livet. Unga korrespondenten Emilia lever mitt i studentbubblan, men funderar över på vilket sätt hon egentligen blir bildad. Kanske kommer hon bara längre bort från verkligheten?

Skidåkaren Elina, 20, startar eget företag: ”Jag vill finansiera min egen elitsatsning”

En av Järpens längdstjärnor intog i juni entreprenörskapslägret för de 100 främsta unga entreprenörerna i Sverige. Med ett ben i varje båt hoppas Elina Franzén kunna kombinera sina talanger. – Jag vill finansiera min egen elitsatsning, säger Elina Franzén.

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”
Samhälle

Tyske utbytesstudenten Jonathan: “Jag kommer sakna Pressbyrån mest”


INTERVJU. För fyra månader sedan anlände den tyske utbytesstudenten Jonathan till Stockholm. Under sin tid i landet har han hunnit konstatera att Pressbyrån och kanelbullar är det bästa med Sverige
Samhälle
Visa nyheter
Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig
Hälsa

Oro och grusade framtidsdrömmar i spåren av pandemi och krig


REPORTAGE. Coronapandemin och kriget i Europa har påverkat och fortsätter att påverka många unga, både emotionellt, socialt och ekonomiskt. Unga korrespondenten Dejana i Malmö intervjuar ungdomar och en psykolog om
Hälsa
Visa nyheter
Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”
Hälsa

Caroline: “Säg nej till fillerskulturen!”


KRÖNIKA. Det som idag känns som ditt fria val är om 20 år din dotters komplex och bara en förlängning av det förtryck som vi kvinnor levt under i tusentals
Hälsa
Visa nyheter