På 90-talet var han medlem i ett av Sveriges största vit makt-band, nu arbetar han mot våld och kriminalitet. Saga från Shoo-redaktionen möter Patrik för en intervju på Zoom. Vem blir nazist? Och kan han förlåta sig själv för det han gjort i sitt förflutna?
Patrik flyttade hemifrån när han bara var sexton år gammal. Han hade precis gått ut nian och börjat arbeta på ett lager. Han berättar att han trodde att han var vuxen, men att han i efterhand insett att det var för tidigt. När Patrik hade flyttat hemifrån blev det svårare för hans föräldrar att hålla koll på vad han gjorde. Så småningom utvecklade Patrik högerextrema åsikter, blev nazist och började spela vit makt-musik.
Ville du åstadkomma något genom att vara nazist?
– Man kan inte säga att man läste en massa böcker för och emot rasism och så tänkte man något rationellt. Det var bara rent hat. Jag var bara förbannad och ilsken. Jag hade hamnat i massa bråk, blivit knivhuggen och överkörd och sådana saker. Det fanns ingen politik bakom, det var bara hat helt enkelt. Jag fick ut det genom musik, konserter och sådana saker. Det var faktiskt väldigt primitivt.
“Att erkänna för sig själv att de hade rätt och jag hade fel var svårt”
Så lämnade Patrik nazismen
Vi frågar Patrik om hur han lämnade nazismen. Då berättar han om en 14-årig kille som hette John Hron. John Hron och hans kompis var ute och tältade vid en sjö norr om Göteborg, en kväll i augusti 1995. Han blev misshandlad och mördad av skinnskallar. Patrik säger att han visste vilka skinnskallarna var, då de var fans som brukade gå på hans konserter. Även om Patrik själv aldrig mördat någon förstod han att hans musik bidrog till att människor råkade illa ut.
– Det som fortfarande är jobbigt är att jag inte fattade vilken förebild jag var för så många människor i de här kretsarna. Jag trodde inte att det var så många som såg upp till en. Det blev tydligt när jag hoppade av, eftersom flera hundra ungdomar ville haka på och hoppa av de också.
Startade avhopparverksamhet på Fryshuset
Det skedde flera andra saker vid den tidpunkten som tillsammans med John Hron-mordet fick Patrik att inse att nazism var fel. När Patrik lämnade nazismen fanns det ingenstans att ta vägen för att be om hjälp. Han säger att det är en av anledningarna till att han var med och skapade avhopparverksamheten Exit på Fryshuset.
Omgivningen reagerade på ett bra sätt
När Patrik blickar tillbaka tycker han att hans familj och vänner reagerade på ett bra sätt när han rörde sig i högerextrema kretsar.
– När omgivningen hela tiden säger vad de tycker, att du som person är schysst, men “lämna de åsikterna hemma, för dem vill jag inte veta av”, det är det viktigaste man kan göra för att få folk att inte gå vidare i det extrema. Att erkänna för sig själv att de hade rätt och jag hade fel var svårt.
Man ska vända det negativa till något positivt
Patrik tycker att man ska vända det negativa till något positivt och ta vara på sina tidigare erfarenheter. Han menar att de flesta antirasistiska budskap kommer ut i forum där folk inte är rasister. Patrik använder sitt rykte för att få de som vanligtvis inte bryr sig att faktiskt lyssna. Han försöker nå fram till folk med främlingsfientliga och rasistiska åsikter för att få dem att tänka om.
Vem tror du blir nazist?
– Nästan alla jag känner som hamnat i högerextrema kretsar har på ett eller annat sätt hamnat i konflikt med folk med invandrarbakgrund, och då drar de alla över en kam helt enkelt. Det blir knutar på själen. Folk tänker att det är invandringens fel, och att alla invandrare är på det sättet.
Fördomar om orten
Patrik säger att vissa ute i landsorten aldrig skulle våga sätta sin fot i Rinkeby eller Fittja för att de rädda.
– Men om man själv åker ut i förorten märker man att alla vill ha ett stopp på kriminaliteten och konflikterna. Det är det som är koden, vi måste tillsammans hjälpas åt att lösa sådana saker och ting.
Vad vill du säga till alla nazister idag?
– Jag tror att de som är nazister måste lösa sin egen knut på själen först, innan jag kan ta någon av dem på allvar när de börjar snacka om politik. Jag tror att de är lite rädda för att prata med mig också, att de tycker att det är lite jobbigt faktiskt.
Känner du att du nånsin kommer att kunna förlåta dig själv för det du gjort eller bidragit till?
– Man får leva med det som man gjort, så enkelt är det ju. Jag har gjort illa en massa folk och huggit folk och såna saker när vi bråkat. Den delen har man kommit över liksom. I lördags när jag var på punkkonsert nere i Norrköping, jag åker på sådant ibland, då kom det en massa ungdomar som sa: “Kan vi ta kort bredvid dig, snälla?”. Ungdomarna hade lite högerextrema märken med band och sådana saker. Jag förklarade för dem vad det kan leda till. I slutet på konserten kom de fram och sa att de hade tagit av sig märkena. De kanske sätter på märkena igen imorgon, jag har ingen aning. Men det visade att det är viktigt att vara med och påverka ungdomar till något positivt.
Foto: Privat
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2020
