Studenten 2020 har ställts in och vi som bara skulle, tvingas nu direkt övergå till de vuxnas värld. Den drastiska ändringen av planer tvingar min kontrollerande hjärna att ställa frågan: Vad är att ta studenten, egentligen?
Det är en vedertagen uppfattning att levandet är uppdelat i fyra identitetsfaser: barn, ungdom, vuxen och äldre (eller som liberalledamoten Barbro Westerholm kallar det: årsrik). Och för mig känns det som att livet börjar i övergången mellan att vara ungdom och vuxen, vilket för många är just studenten. Studenttiden är präglad av “Ska bara:n” innan livet som vuxen ges lov att börja.
Jag och mina klasskompisar möttes i kampyran kring studierna och i säkerställandet av en student som når upp till allas förväntningar. Kak- och ljusförsäljningar anordnades, studentbolagskontakter etablerades och det perfekta citatet för mössans baksida hittades. Det är en sådan påtaglig upplevelse att först få dela de turbulenta med- och motvindarna i gymnasievärlden och sedan det som nu blåst upp i en kamp för att få fira Student 2020. En del av kampen sker mellan tårkanalerna och ett påklistrat leende som säger att studenten får man iallafall ta. Mössan var ju iallafall bra, bilderna likaså. Och livet, ja det blir ju säkert helt okej ändå.
Jag tycker att det är ett rimligt beslut att det traditionella studentfirandet ställts in i en tid där studentfester, utspring och mösspåtagningar blir epicentrum för smittspridning, men tamejfarao vad tråkigt det är!
”En del av kampen sker mellan tårkanalerna och ett påklistrat leende som säger att studenten får man iallafall ta”
Under mina två veckor av självkarantänisering väcktes en insikt i mig – att studenten i grunden “bara” innebär att gymnasieåren har muckats och en studentexamen har tagits. Jag är ledsen att insikten är vare sig nytänkande, optimistisk eller populär för mina med-coronastudenter, och inte alls i nivå med det firande som förväntats i åratal. Men firandet är snarare en övergångsritual till vuxenlivet och den är ack så viktig, lika viktig som examen!
Beslutet som tagits gällande vårt inställda firande har fattats högt över våra studentmössbeklädda huvuden, utan en vänlig liten fråga om vad vi tycker. Den av ungdomar pensionerade plattformen Facebook har nu lyckats bli återupptäckt av min generation, där grupper har startats och blivande studenter kämpar arslena av sig för att skjuta upp firandet till hösten. För vi vill skjuta upp, inte ställa in – eller ställa om, som Stockholms skolborgarråd Isabel Smedberg-Palmqvist försöker trösta oss med. Detta, med respekt för vår kära Folkhälsomyndighets rekommendationer. Och med det sagt stöttar jag inte den Skolstrejk för studenten som infaller den 5 juni och innebär en stormning av Götgatan i Stockholm – det är ju just det som ger upphov till uppfattningen att vi studenter är omogna och barnsliga.
Till hösten rapporteras det att samtliga högskolor, folkskolor och universitet står inför det högsta ansökningstrycket på flera år. Jag och så många andra lotsas återigen in i treåriga utbildningar, för att säkerställa en någorlunda stabil framtid, trots de finansiella kriser som alstras i sviterna av Corona. Inför hösten har jag sökt till universitetet, vilket inte var min grundplan, däremot har jag svårt att se att jag faktiskt tar mig in, på grund av Coronans efterverkningar, som både höjer ansökningsantalet och konkurrensstressen. Och låt mig för all del inte glömma det inställda högskoleprovet som för många är en trygg famn att omslutas av, men som nu ryckts ifrån dem.
Jag ångrar nästan att jag inte satsade lika hårt under gymnasiet som jag gjorde i åttan, trots att stressen gav mig blödande magsår. För bara om jag hade jobbat lika hårt, hade konkurrenstressen och rädslan för att inte bli antagen till universitetet varit mindre påtaglig.
Jag, som så många andra, vill leva mitt bästa liv – men att byta ut ungdomen mot en alltifrån harmonisk vuxenfas, kan vara det mest skrämmande jag någonsin kommer göra. Ett svart hål i generation covid-19, vi som nu tar studenten, kommer öppnas – ett hål där konkurrensstressen är mer påtaglig än någonsin, rädslan för att bli utslagen under universitetens antagningsprocess slår i taket och livsbejakelsen, som i regel är studenternas allmängiltiga känsla, desarmeras. Student 2020 ska bara komma till sina sunda vätskor, sedan bli vuxen, med en studentexamen under ena armen, en avdankad kampyra och ett munskydd under den andra.
Foto: Mina Asp Romefors
